Idag gjorde jag mitt besök på den Amerikanska ambassaden. Gick upp klockan 5, precis som att jag skulle jobba, och åkte hemifrån vid 5.30. Mina snällaf föräldrar ville följa med, vilket inte gjorde mig ett dugg.

 

Pappa som har jobbat i Stockholm tidigare, trodde såklart att han hade koll på vart ambassaden låg någonstans, så mamma och jag tänkte inte något mer på det. Väl inne i storstaden, börjar vi åka fel, så den "bra" GPSen i telefonen åkte fram, och vägledde oss tillslut till slutdestinationen. 

 

Fick en plats långt bak i kön, med tanke på att vi kom ganska sent, så i 1 och en halv timme fick vi stå i kön och vänta. Dock gick tiden snabbare då jag  pratade med andra som också skulle resa som au pairer snart och höra om deras familjer och vart de skulle någonstans. Jättetrevlga tjejer och killar!

 

När det väl var min tur att "komma in" visade det sig att mitt foto, som jag till och med ringt in till ambassaden och pratat om, inte funkade. De som känner mig, vet då att jag fick panik och grät hysteriskt. Skulle jag, en tjej på 19 år, åka runt i Stockholm, i hysteriskt gråt, ensam, för att leta efter ett ställe där de tar foton? Blev sjukt irriterad...

 

Hade tidigare under dagen stött på Evelina, som jag gick i samma klass som på gymnasiet, som var gullig och följa med mig, då hon redan var klar med sitt visum. En tjej och en mamma som jag pratat med i kön, var så snälla, att jag fick låna mammans bil. Min telefon hade på köpet dött, och jag kom inte ihåg min PIN-kod i all panik, så mamman och Evelina bytte nummer. Med en halvtimme på oss, åker vi in till stan för att fixa med fotot. Vi hittar ingen parkering, så vi bestämmer oss för att jag springer in och fixar med fotot, och evelina kör runt med bilen så att hon är i närheten, då jag inte kunde nå henne med tanke på att min telefon var död...

 

Springer omkring som en ganling inne i köpcentrumet och lär ha pratat med 10 personer om vart fotoaffären var. Tillslut hittade jag rätt, men det var en tant framför mig i kön, med rullator. Detta kunde inte sluta bra tänkte jag...

Som tur var var hon klar när jag kom fram, så jag kunde köra igång på en gång.

 

*klickkling* 
- Blev bilden bra?
- Jag bryr mig inte, vad som hellst blev bra. Jag har en aning bråttom, svarade jag till mannen som tagit kortet, betalade och sprang iväg, åt fel håll. Kommer ut på fel sida och tänker, "fuck, det är kört". Frågar ännu en gång en kille som går förbi och frågar hur man kommer till rätt sida. Jag tror inte riktigt att han förstod vad jag snackade om, då jag lät som att jag hade sprungit från månen och tillbaka, men det hjälpte iallafall. Sprang genom köpcentrumet och kom ut på rätt sida, då Evelina precis kommer med bilen.

 

Fullfart till ambassaden. Men då ska såklart yttligare hinder dyka upp. Vägen vi kom ifrån var enkelriktad = vi måste hitta en ny väg. Vi hittar en väg, men såklart ska varje, och jag överdriver inte, VARJE, trafikljus bli rött, så fort vi kommer fram. Min vanliga tur...

 

Med 5 minuters marginal hinner jag fram till Ambassaden. 5 minuter. Tacka gud om han/hon/den/det nu finns. Tacka den vänliga mamman för utlånandet av telefon och bil. Och tacka Evelina för stödet och sällskapet. 

 

Nu är allting klart. Nu kan jag inte göra mer än att vänta på att få tillbaka passet, som man lämnade kvar på ambasasden, och visumet.

 

Om mindre än 2 månader åker jag. Om 2 månader har jag varit hos min Amerikanska familj i 2 dagar. Om 2 månader har jag bosatt mig i Amerika i en vecka, för att spändera 13 månader i mitt liv på andra sidan jorden. Det är helt sjukt. Galet. Finns inga ord. 

 

Känner, att efter denna dag, kan verkligen ingenting stoppa mig.

 

Chicago, here I come.