Fånge men fri

Nu har jag då flyttat ut från huset som jag spenderat 5 månader av mitt liv i. 

Jag har lekt med mina värdbarn för en allra sista gång. Jag har sagt hejdå för en sista gång. En sista gång.

"we gonna miss you very, very much. We even gonna cry when you are leaving. You are the best au pair in the world". Dessa var några av de sista ord Will och Nate sa till mig.

Hela dagen idag har bestått av packning i olika väskor. Förstår inte hur jag kunde får plats med alla mina saker i en resväska och två små värkor när jag kom hit. Menar, jag har knappt inskaffat något nytt.

Nu befinner jag mig iallafall hemma hos min LCC, då jag inte fick bo ensam hemma hos Emma en natt, då de är kvar i Florida. Det känns verkligen som att jag blir behandlad som någon farlig brottsling. Jag har fått hållit till i "mitt" rum i en vecka. Knappt ätit. Kan inte ta mig ifrån huset och nu när jag väl ska iväg, så får jag inte åka vart jag vill. Tror nästan det är såhär folk i fängelse känner sig. Att vara en fånge.

Efter att inte ha ätit på två dagar, ska jag försöka få med Michelle någonstans och äta när hon har slutat vid 7. Har ont i huvudet av all gråt och känner att jag inte har någon energi alls kvar. 

Något som dock får mig på goda tankar är familjen i Boston. Jag har nämligen fått ännu en matchning, som denna gång även har svarat på mitt mail. VI skypade igår, och de ringde mig även idag. Vi ska skypa imorgon igen, och då även med deras två flickor. Känner mig såå taggad på att börja om. Börja om med en ny familj, som tar emot mig med ett varmt välkommande. Som verkligen vill få mig att bli en del av familjen. Som deras ansökan beskrev "we want our au pair to be a big sister to our two girls". Det kan bli jag. Jag kan bli en storasyster för två små flickor.

Trots att det är jobbigt att släppa allt, så är det en otrolig lättnad att få börja om. Göra allt mycket bättre. 

Kommer sakna mina två killar så mycket. Men det känns även skönt att jag vet att de kommer sakna mig också. Känns skönt att veta att man är älskad och kommer vara saknad.



Kommentarer
Mamma

Du är så stark Johanna!! Love you! ❤

2013-04-06 @ 04:48:18
Anonym

Är det du själv som vill byta familj? Hoppas att det blir bättre i nästa!

2013-04-06 @ 07:12:21
Anonym

Kommer du vara där i ett år till nu eller bara de månaderna som är kvar?

2013-04-08 @ 18:20:42


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Johanna Granlund

Ett livs äventyr

RSS 2.0