Måste börja med att säga, ännu en gång, hur glad jag är att jag har hamnat i den familjen jag har hamnat i. Går verkligen inte en dag utan att jag uppskattar familjen. Familjen gör mig lycklig, och har fått fram det allra bästa ur mig på dessa två månader. Vilket underbart beslut jag gjorde att åka hit. Att jag har uppskattat familjen, har jag allltid gjort, men det var när jag kom hem från NY som jag verkligen hajjade hur bra jag har det här, och att jag saknade familjen när jag var borta i endast några dagar.

 

Såfort jag kom hem från flygplatsen, innanför dörren, möts jag av leenden och kramar, tusentals frågor om hur jag hade haft det, och de verkligen lyssnade och var intresserade. 

 

Jag var så trött den dagen, så jag gick upp och lade mig på en gång, och såg alltså inte barnen den dagen. Dagen efter kom dock både W och N fram och kramade om mig, och sa att de hade saknat mig eftersom de inte sätt mig på så länge. Känslan inombords jag fick då, att höra att man är saknad, var obeskrivlig. Blev så jäkla glad! De här barnen är verkligen de finaste man kan ha! 

 

Idag till exempel. Barnen är hemma från skolan, med tanke på att de fortfarande har lov. Vi gick ner i källaren och lekte. Jag kom på en historia, som vi sedan gjorde en lek av. Vi lekte att vi var snälla vampyrer som inte äter människor utan grönsaker och älskar att leka med fjärilar. Haha, fråga mig inte vart jag fick det ifrån... Antar att jag fortfarande har ett bra barnasinne kvar! Vampyrer är ju endast vakna på nätterna och sover på dagarna, så när det blev ljust (när vi tände lamporna) gick barnen och hämtade filtar och la över oss. Båda ville ligga i mitt knä, så söta! 

 

N ville sedan leka "family", alltså "mamma, pappa, barn". Jag var mamman, W var pappan och N var bäbisen. N älskar att vara bäbis. N ville hela tiden ligga i mitt knä, och vägrade verkligen släppa taget om mig. Likaså med W, som jag inte har varit med om tidigare. Jag vet inte om det handlade om avundsjuka, men det kändes ändå skönt att W också har börjat visa att han tycker om mig på ett fysiskt sätt. Han kramade om mig hela tiden, och ville ligga i mitt knä. W är ju lite större, med tanke på att han fyller 7 om några veckor, så det såg ganska kul ut när han skulle ligga där. Han ville även hålla på med mitt hår och hålla min hand. Så jäkla söt! 

 

N ville även leka "cuddlegame", vilket är att man bara ligger på golvet och kramas, vilket jag absolut inte hade något emot!

 

Jag har även märkt vilka fantastiskt smarta barn jag tar hand om. Igår kom vi in på ämnet vilka barnens bästa vänner var, och jag frågade W ifall hans bästa vän var Kyle, som han lekt med innan på dagen. "Nä" - svarade W. "Jag har ju många bra vänner, men min bror kommer alltid att vara min bästa vän. Trots att vi bråkar ibland, och slåss och skriker, så älskar jag honom. Minns du Johanna, att jag sa att jag saknade N när jag och pappa var i Texas? Det menade jag med hela mitt hjärta. Jag tycker synd om de barn som inte har några syskon, för de har inga att leka med hemma. De är alltid själva. Jag har tur som har världens bästa bror och vän", sa W till mig. Blev tårögd när jag hörde det. Så himla klokt sagt av en snart 7 åring. Blev sjukt snopen när jag hörde det. Så himla gulliga är det. Och så himla söta är de, när mina favvokillar kramar om varandra då och då. Det är äkta syskonkärlek! 

 

Bilder från de senaste dagarna