Time to say goodbye?

Dagar som denna får en att bara vilja boka första biljett hem. Aldrig vart så här trött på mitt jobb, mitt liv, på barnen jag tar hand om, på usa och på allt runt omkring mig. Barnen har idag, liksom hela förra veckan, varit sjukt irriterande. De skriker, gapar, gråter, klagar, är studdiga. Varför har de blivit så?, tänker kanske folk, då jag alltid skrivit hur bra barn jag tar hand om. Jo -  Min värdmamma är lärare, och är alltså hemma under sommaren. Detta resulterar i att hon är hemma om dagarna och barnen alltså ser henne i huset. Så fort jag är hemma själv med barnen är det lugnt, inga svårigheter. De är änglar. Men så fort hon kommer hem eller är i huset samtidigt som mig, ger de mig the hardest time. Allt handlar om mamma. "I WANT MOMMYYYYYY!!!" "WHERE IS MOMMYYYYY?!" 
 
Idag fick jag verkligen nog. Det tog stopp. Jag hade sådan lust att bara skrika tillbaka på de, rycka tag i de, skaka om de och bara dra därifrån. På riktigt, aldrig vart såhär förbannad i hela mitt liv. Tro mig mamma, inte ens du har sett mig såhär arg. Eller ah, man såg säkert inte riktigt att jag var arg, då jag inte kan ta ut ilska på barnen, hur mycket jag egentligen ville det. 
 
Som tur var märkte min värdmamma hur jobbigt jag hade det, och vad svårt barnen gjorde det för mig. De har verkligen klagat på allt i över en vecka. Känner att jag inte kan hålla all ilska inom mig länge till, så kanske hjälper om jag skriver här, haha. Iallafall, min värdmamma kom fram till mig, kramade om mig och sa att hon ska börja göra saker om dagarna istället, åka iväg eller ta barnen med henne och göra saker. Funkar helt enkelt inte att hon ska vara i samma hus som oss under en hel dag, vilket jag känner är väldigt tråkigt, då allt fungerar toppen när jag väl slutat jobba.
 
Iallafall, nu sitter jag ÄNTLIGEN på mitt rum och får ta det lugnt efter 11 timmars jobb. Barnen är just nu lite knasiga och frågar deras mamma nerifrån "where did johanna go" "I want johanna". Antar att de alltid vill ha vad de inte kan, såklart.
 
sådär känner jag idag. lip. 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Johanna Granlund

Ett livs äventyr

RSS 2.0