Lätta på hjärtat

Hade tänkt avbryta mina uppdateringar om allt skoj som har hänt och ta ett lite mer "allvarligt" inlägg.

 

Som de flesta vet, har jag gått fram och tillbaka med att fölänga mitt år eller inte. Igår blev allt klart att jag ska stanna i 6 månader till. 

 

Varför? - är det många som frågat mig.

 

Svaret till det är inte enkelt alls. Det är många nätter som jag gråtit mig till söms, för att jag verkligen inte alls har en aning om ifall detta är rätt beslut eller inte. Först var jag helt säker på att inte förlänga. Det är så mycket hemma i Sverige jag vill göra, och känner att vara au pair längre än ett år är ett bevis på att man inte har en aning om vad man vill göra med sitt liv och att man klassas som en looser. Jag har kännt mig som en looser, känt mig som världens fåne som inte alls har en blekaste på vad jag vill göra med mitt liv. Jag ser folk som har världens bild av deras framtid, och här är jag, på andra sidan atlanden och jobbar med barn som en gammal tant som inte har något vettigare för sig.

 

Varför valde jag då att stanna, ifall jag känner mig som en gammal, looser? Jag känner helt enkelt att jag har hittat mitt liv här. Många vet hur jobbigt jag har haft det i Sverige. Blivit sårat, blivit illa behandlad, blivit utstött, och inte alls känt mig bekväm med folk. Största anledningen till varför jag flyttade ifrån Sverige var  för att jag helt enkelt vilje börja om. Träffa folk som inte alls känner mig, och som inte har någon bild av mig, utan för bygga upp den helt från deras bilder, börja ta ansvar för mig själv, stå på egna ben. Träffa folk som faktiskt bryr sig om mig. Det har jag gjort nu. Jag har världens finaste vänner här borta, som jag har kul med och som bryr sig om mig. Jag har en underbar värdfamilj som lägger ner otroligt mycket tid på att hjälpa mig med allt från stora saker som bilkrockar till sjukhusföräkringar till små saker som att ta ledigt några timmar och bara ha någon att prata ut med. Jag har hittat hem. 

 

Jag har ingen aning om vilka som läser det här, och jag bryr mig faktiskt inte heller. Men endel kaske kommer känna på sig att något av det här handlar om just dig. När jag säger att jag trodde att jag hade mer folk som faktiskt brydde sig om mig. Att jag trodde att jag hade fler som skulle höra av sig och finnas där för mig. Många har gjort det, vilket jag verkligen uppskattar. Det enda jag egentligen säger är hur mycket man lär känna sig själv och hur mycket man inser vilka som faktiskt är sina riktiga vänner och vilka som bara var, på något sätt.

 

Hur som helst har jag bestämt mig för att stanna. 6 underbara månader till. Visst, det känns. Det är otroligt jobbigt att inte få träffa sin familj och vänner där hemma som jag förväntat mig, och som de förväntat sig. Men jag vet att jag kommer ha det bättre här än hemma i Sverige, och jag vet att dessa 6 månader kommer gå otroligt fort. Jag menar, jag har vart här i 301 dagar. Vart tog tiden vägen? 

 

Något som gjorde mig väldigt säker på min sak, är alla stöttande ord jag fått från familjen där hemma, och speciellt från världens bästa person och min bästa vän, min mamma. 

Jag vet nu, att det inte spelar någon roll hur länge jag är borta från allt som är tryggt och säkert. Allt kommer att vara detsamma när jag kommer hem, och jag vet att om det är äkta vänner man har där hemma, kommer de finnas kvar när man kommer hem igen. Även om det är en vecka, 3 månader eller 2 år. 

 

Nu ska jag njuta av de sista månaderna jag har kvar här. Jag ska gå på konserter, gå på massor av olika games, ska börja plugga på Harvard, fira Halloween i den mest spökliga staden du kan vistas i under Halloween, fira massor av häftiga högtider igen och bäst av allt, jag får göra det med människor som jag verkligen tycker om, och som bryr sig och tycker om mig, för den jag är.

 

 

Hjärtat! Du kanske inte vet nu, vad du ska göra när du bli "stor". Men det löser sig. Du hinner. Jag lovar dig 😊 Att flytta till andra sidan Atlanten, med allt vad det innebär, kan bara en modig och stark person göra. Och jag vet att vad du än väljer att göra i framtiden, så kommer du att göra det bra. Älskar dig❤

Hej Johanna! jag har följt din blogg ett tag nu och tycker verkligen att det är jättehäftigt att läsa om allt du får vara med om.

Jag är den där personen som redan vet vad jag vill göra i framtiden, men vet du vad? Det är inte heller så himla bra alltid! Jag ser på dig och på alla andra som åker på fantastiska resor medan jag sitter hemma och pluggar. Det är NI som är starka och upplever något häftigt. Visst, jag kommer att få ett bra jobb MEN jobba kommer man ju att göra hela livet.. DU däremot får först vara med om en massa grymma saker. Ta till vara på det!! Du hinner komma på vad som händer i framtiden, jag lovar. KRAM