Varför är livet inte lika lätt som det var i USA? Ibland önskar jag att jag inte kände någon i denna stad. Känns ändå inte som att man gör det. Jag hatar tjejer. Jag hatar killar. Fast ändå älskar jag de. Varför är allt så komplicerat? 

 

Brukar ofta fundera på hur konstigt det är med vänner. Personer, som vi en gång i tiden kallade bästisar och gjorde allt med, känner man inte ens längre. "He/she is someone I used to know". Typ. Varför blir det så? 

 

När jag var i USA fick jag en miljard meddelanden och kommentarer om människor som saknade mig och var avundsjuka på min resa och ville uppleva allt som jag var med om. Vad hände med det när jag kom hem? Varför ska jag, som vart borta i över ett år, vara den som ska behöva ta upp all kontakt? Allt är bara så falskt.

 

Saknar mina kompanjoner från Amerikat. Sanna. Jake. Janni. Julia. Varför finns det inte människor som er i Eskilstuna. Äckeltuna. 

 

Måste sluta skriva av mig på bloggen. Borde ta upp mitt dagbokande igen. Ingen behöver veta det här. Hade någon brytt sig, hade de frågat. 

 

I miss the old times.

 

Kom nyss hem från Borsökna, där jag var och tog mig ett kvällsdopp med några kära vänner. Otroligt skönt i vattnet faktiskt, så blev att hoppa i två gånger!

Nu ska jag packa ihop och åka hem till pappa. Ingen hemma hos pappa, och gillar inte att vara själv...

 

Min riktiga födelsedagsdag firades ute på landet. Det som såg ut att bli en bra och solig dag, visade sig bli motasttsen, precis som alla andra år. 

 

Hann iallafall se solen ett tag så jag får vara glad över det.

 

Blåbärsplock, fiske och tre abborrar rikare blev jag under denna dag.

 

Kvällen avslutades med god grill, blåbärspaj av blåbären barnen/ungdommarna plockat och det klassiska landet-spelet - "kille".

 

Dagen därpå var det toppenväder, så hela dagen spenderades nere vid stranden och i båten. Vi fick även åka ring efter båten vilket var otroligt kul! 

 

Åkte hem runt 6 och då åkte jag hem till Lucas.

 

Toppenhelg. Toppenfödelsedag.

 

 

Förrförra helgen var det min 21årsdag. På fredagen firade jag den med släkten och några vänner. Blev en riktig höjdarkväll med god mat som pappa fixat, mycket och god dricka och otroligt fina presenter.

 

När de flesta i släkten åkt, ställde vi upp beerpong bord och koppar och började köra. Mitt lag vann båda gångerna! 

 

När det kom mygg och började bli lite kallare, satte vi oss i uterummet och spelade lite kort och lyssnade på härlig musik. Brorsan, Anders (mammas kille), Anders (min morbror), mamma och pappa satt fortfarande kvar med oss och drack, spelade spel och pratade. Så otroligt kul att kunna umgås i alla åldrar =)

 

Kvällen tog mot sitt slut runt 2 på natten.

 

Mycket fin kväll och världens bästa sällskap man kan ha på sin födelsedag.

 

Igår efter jobbet, åkte jag hem till pappa direkt och gjorde mig iordning, och sedan åkte jag, pappa och brorsan ner till stan till Tingstgården för lite middag i sommarvärmen. Så otroligt fint är det där, då restaurangen är på en brygga i vattnet. God mat var det också! Satt där ett bra tag och pratade på och sedan hämtade vi ut min dator som äntligen var lagad. 

 

Åkte sedan hem och fixade matlåda, och sedan vidare till Lucas. Bra kväll med andra ord.

 

Åkte på arbetsintervju i Västerås för någon vecka sedan, och min snälla pappa erbjöd sig att skjutsa mig och vänta på mig där. Tog en glass på torget innan. Mysig dag med pappa. Bara att hålla tummarna och se hur det går med jobbet nu!

 

Denna sommar har bjutid på en och annan fest. Här är lite bilder från en förfest i Torshälla för någon vecka sedan. Kul kväll!

 

Min fina bror, som jag älskar honom ♥

 

För några veckor sedan hade jag några vänner över för lite spel och prat. Mycket trevligt, om man bortser från alla tusentals mygg.

 

Har äntligen fått tillbaka min dator, som har varit på lagning i över en månad. OCH, enligt killen i affären försvann alla bilder och grejs, så jag behövde inte betala mina 500-1000kr, MEN, när jag satte på datorn så är allt kvar!! Och behövde inte betala en krona för det. Glad tjej om något!! 

 

Alltid så himla kul när man kan vara en inspration och förebild på ett och annat sätt. Har hört från lite olika håll att de har blivit inspererade att göra samma resa som jag gjorde med mitt au pairande, vilket är askul att höra. Känns kul att veta, att trots att jag varit med om, både bra och dåliga saker, så finns det människor som fortfarande stannar kvar och är intresserade. 

 

Hur som, så fick jag en kommentar angående mitt au pairande.

 

Jag åkte som sagt med Cultural Care, som jag tycker har fungerat helt OK. Jag tror, är nästan 100 på, att det egentligen inte spelar någon roll vilket företag man åker med. Varför jag valde Cultural Care var för att jag var på en mässa med skolan sista året på gymnasiet och att jag såg Cultural Cares monter, fick papper från de och sedan signade jag helt enkelt upp mig. Jag är helnöjd att jag åkte med Cultural Care, men man kan bli lite besviken på deras arbete. De är väldigt hjälpsamma med allt i början, att fixa alla papper, att komma igång och de är väldigt noggrana med att du blir klar i tid med allting. De ger dig positiv och negativ kritik på vad du behöver arbeta mer på i din presentation och hör av sig ofta ifall du behöver hjälp med något. Däremot, när du väl har fått din familj och hamnat i en familj, är de inte lika hjälpsamma längre, du får nu klara dig väldigt mycket på egen hand. Jag har turen att jag har en underbar familj (min riktiga) som alltid ställde upp och hjälpte mig genom tuffa perioder och situationer när ingen annan kunde hjälpa mig, vilket jag är säker på att du också har =) Något som är bra med Cultural Care är att de finns så gott som överallt i världen, eller okej, inte överallt, haha, men väldigt många länder har samarbete med Cultural Care, vilket gör att det är väldigt många som väljer denna organisation, och på det sättet är det lätt att ha kontakt med personer som också ska åka som au pair både innan avfärd och när du väl är i landet. 

Jag skulle garanterat rekomendera att åka med Cultural Care, men kolla gärna runt lite med andra bolag, men ett plus är som sagt att åka med något som är välkänt och som är stort, för att lättare få kontakt med människor =) Jag hittade en del vänner i USA som åkte med "au pair america" och andra småföretag, och de var inte alls nöjda, då de var så små grupper och inte hade så många vänner. Man kan tro att det är jättelätt att få kontkt med amerikanare på egen hand, men det är inte så lätt som det låter, så att ha vänner som är au pairer, både svenska och utländska, är ett väldigt bra stöd, när man inte har sina vänner och familj från Sverige i samma land =)

 

Att åka som au pair är det absolut bästa som jag någonsin har gjort. Innan jag lämnade Sverige var jag en ganska blyg tjej som knappt vågade ringa Pizzerian för att beställa en kebabtalrik. Genom mina 19 månader i USA, har jag lärt mig att både ta hand mig själv, men även två små flickor. Jag har tagit hand om ett helt hushåll, då du mer eller mindre blir som en "städerska" ibland, helt beroende på vad du hamnar i för familj. Jag har fått handla mat minst en gång i veckan, jag har fått tanka bilen, kört runt barnen till aktiviteter och skola helt på egen hand utan GPS eller telefon, jag har vart tvungen att prata engelska 99% av tiden och jag har klarat mig själv så länge utan mina tryggheter. När jag kom hem, märkte jag hur mogen jag blivit, trots att jag aldrig kommer bli fullt vuxen, haha, men jag kan verkligen känna hur allt jag lärde mig i USA har följt med mig hem.

 

Du kommer inte ångre denna resa, och om du nu skulle göra det och bestämma dig för att lämna landet efter en kortare tid, well, då har du iallafall försökt och bara det är så jävla modigt =) 

 

Är det mer du undrar så fråga på!! Är så himla glad att kunna hjälpa någon, åtminståmde försöka =) Ta hand om dig och lycka till med ditt sista skolår på gymnasiet och allt som har med au pairandet att göra, om du bestämmer dig för att åka! 

 

KRAM!! 

 

Mina älskade värdbarn, sooom jag saknar dem ♥

Tja. 

Egentligen vet jag inte varför, jag tycker själv att jag alltid har vart en glad och snäll tjej som ingen alls ska behöva frysa ut, men det kanske är just därför jag blivit det. 

Sedan jag var 7 år har jag skrivit dagböcker, som jag tar fram lite då ch då och läser några stycken från. Samtidigt som jag faktiskt är väldigt stolt över att jag skrev några rader varje dag i flera år, gör det mig lika ledsen varje gång jag ser, som 7åring, har skrivit om elaka kompisar, att jag inte fick gå med någon till bussen, att folk gömde min jacka i matsalen och att helt enkelt vara osynlig. 

Hur hittar man egentligen bra vänner? Det passar inte om man är för olika, men inte för lika heller. Man kan inte ses för ofta, men inte heller ingenting alls. Det ska vara någonstans mittemellan. Lagom. Svenskar och vårat jävla lagom. 

Jag vet inte om det är jag som människa som alltid gör fel, eller om människor helt enkelt bara inte ser mig. Tar mig för givet eller skiter i mig helt och hållet. När är det min tur att äntligen hitta en person som gör mig lycklig och som jag alltid kan skratta, gråta, ha seriösa samtal med och bara vara? 

På lördag är jag 21, villet gör mig myndig över hela världen. Men jag känner mig inte myndig. Jag känner mig inte heller vuxen. Jag känner mig som en liten flicka som går i 4e klass och oroar sig för om någon kommer prata med henne idag, om någon kommer titta åt hennes håll, eller ens lägga märke till henne. 

Sist jag skrev ett inlägg var det om hur mycket jag saknade mitt liv i USA. Nu vet jag inte längre. Det känns lite som att allt som var och hände där är lika falskt som det jag upplevt i Sverige. 

Man säger att man ska vara lycklig för vad man har. Men hur ska man kunna vara lycklig, om man inte ens vet vem eller vad som gör en lycklig?

En dag hoppas jag att jag kommer få svar, och bli lycklig. Lycklig på riktigt. Jag hoppas att den dagen är inom en snar framtid. Gärna så snart som möjligt. Varför inte imorgon?