En första dag på nya jobbet. Var lite smånervös i morse måste jag medge när jag satte mig på cykeln för att trampa till jobbet. Det var förövrigt vidrigt kallt i morse, händerna var blåa när jag kom fram. Jag tror även att jag fått punka, fastän jag inte kan se det. Är till och med jobbigt att trampa i ettans växel, och då känns det som att något är på tok. Inlämning på den borde jag fixa.

 

När jag väl kommer fram till Transcom, borta vid ASSA och nya Willys, är det någon gubbe som står där i dörröppningen och säger att vi inte ska vara där, utan i lokalen bredvid pitchers. Jag och en annan tjej, Hannah, som inte ens är från stan, blev sist att lämna platsen. Tur att jag är Eskilstunabo och vet vart lite ställen ligger, haha, annars hade vi vart illa ute må jag tro. Hur som hoppade jag upp på min halvtrasiga cykel, med Hannah bakpå, och trampar på till stan. Vi kom bara 5 minuter sent, vilket var okej, då ingen hade fått reda på den nya adressen... 

 

Dagen bestod i helhet av att lära känna varandra. Det kändes lite som att börja i 4an, på ny skola, och bara massor av nya ansikten. Kändes kul! Första övningen var att vi skulle ta ett papper och skriva vårat namn överst,  och sedan rita saker som beskrev oss - saker vi gillar att göra, vad vi jobbat som innan och om vi är rädda för något. Jag ritade en grupp av dansande människor, som beskriver mitt hjärta till festande, massor av godis, då min andra hjärtdel tillhör sötsaker, en amerikansk flagga och två barn som beskrivning på mitt förra jobb och en blixt och mörker som rädslor. Det skulle man sedan en och en presentera inför "klassen". 

 

Det var sedan massa andra övningar om vad bra sevice är för oss, och vi skulle sedan arbeta med olika ord och beskriva de. Ganska roliga övningar faktiskt. 

 

Gruppen verkar även vara toppen, tror jag kan få väldigt roligt med dessa människor. 

 

Med tanke på att vi inte hade så mycket att säga och göra första dagen, fick vi sluta redan vid 2pm istället för 4.30pm. SÅ SKÖNT! Hannah, tjejen som blev min första kontakt på Transcom, fick även avsluta jobbdagen. Hon är nyinflyttad från Jönköping, då hennes kille bor här, och har flyttat mot mitt håll av stan, så jag gick med cykeln tillsammans med henne. Jättetrevlig tjej som är otroligt lätt att prata med. Tror detta kan bli ett ganska kul jobb trots allt. Som alla säger, man jobbar inte med detta jobb för arbetsuppgifterna eller lönen, utan för människorna, vilket jag tror kommer bli detsamma för mig. 

 

Imorgon är det en ny jobbdag, och jag är taggad! Ska komma ihåg matlåda denna gång, och vantar så mina händer slipper bli blå igen.

 

Tack, Tack, Tack för mig!

Min bror kan vara en av de finaste personerna på denna jord. Han säger väldigt lite, och tar inte mycket plats alls, men ändå säger han alltid de bästa sakerna när han väl pratar, och när han inte säger något allt, så är det oftast det bästa ändå. 

 

Igår satt jag säkert över en timma i hans rum, och bara pratade om allt och inget. Jag vet inte riktigt vad som hänt med mig, men jag är inne i någon slags period, då allting är tråkigt, allt suger, allt är cp, allt är bajs. Jag känner mig även väldigt gammal på det och har börjat fått världens åldersnojja. Jag är ju trots allt inne på min femte hand (Internt). På jobbet har jag börjat lyssna på 90tals musik och imorse kollade jag på två disneyfilmer. 

 

I det hela mår jag nog inte så jättebra. Inte fruktansvärt dåligt så att man ska behöva börja vara orolig, men ändå tillräckligt så att man vill att personer ska börja fråga, bry sig och vara där för en. 

 

Min bror är en av de. Han behöver inte göra stora saker för att få mig att le. Bara de där extrasakerna kan vända min dag helt till det motsatta. Han kom precis in och frågade en simpel fråga som "Vill du ha chips?". "Nej, tack", svarade jag. "Är det sägert?", frågade han tillbaka. Han frågade även om jag var ledsen, jag svarade att det var lugnt och han kom sedan 3 sekunder senare in med en skål chips iallafall. "Ifall att", sa han till det och ställde ner skålen på mitt bord. 

 

Bara småsaker kan förändra. Jag är nog väldigt dålig på det jag också, trots att jag alltid antyder att folk borde vara så mot mig. 

 

Jag är inne i en period, då jag känner mig helt ensam. Faktum är, att jag känt mig väldigt ensam sedan jag kom hem från usa. Jag lämnade något som jag trodde skulle finnas kvar när jag kom hem, men ingenting var detsamma. Man tror på något sätt att världen stannar upp när man är borta, och att allt kommer fortsätta när man är hemma igen. Så är det inte. Livet går vidare. 

 

Jag känner att vänner har svikit mig, fast kanske är det jag som har svikit de lika mycket. Som jag nämnde, jag kan vara väldigt dålig att få fram vad jag vill säga, och säga de småorden som skulle kunna förändra någons dag. Jag förväntar mig bara det av andra.

 

Jag har lärt mig att inte lägga ner energi på människor som inte lägger ner tid på mig, och förja fokusera på de människor som faktiskt lägger ner tid på mig. Det är det som är viktigt, och jag tror att det är vad jag behöver.