Det är på tok för länge sedan jag skrev något här. Upptaderade om mitt liv. 

 

Just nu bor jag hemma hos min mamma. Vi håller på att renovera vårt badrum i vår nyköpta lägenhet och har därmed ingenstans att duscha eller gå på toaletten. 

 

Idag är jag ledig från skolan och har städat lite och lyssnat på rättegångspodden. Hemskt. Intressant.

 

Jag sitter just nu vid mitt skrivbord i mitt rum och knappar på min dator. I en av lådorna i skrivbordet ligger det en hög med papper jag börjar bläddra i. "Händelser ur mitt liv". En uppsats. 2012-04-10. 

 

Det tar inte många sekunder innan minna ögon blir vattniga och jag känner att det rinner en tår längst min kind. Alla minnan väcks till liv. Tuffa perioder. Och jag tänker, varför lyssnade ingen?

 

"Jag har valt att skriva om några händelser ur mitt liv och hur jag ser på saken. Ämnet är mobbning". Jag som 18-åring öppnar upp mig och skriver en uppsats om några av de händelser som har hänt i mitt liv. Från första gången jag kände mig, enligt mina nedskrivna ord, "nedtryckt, dålig och misslyckad" när jag gick i andra klass. 8 år. När jag sedan blev utfryst och ensam under hela fjärde klass. 10 år. När jag tillsist började gymnasiet och återigen fick vara ensam. Fick höra ord. Kommentarer. Blickar. Fysisk mobbning. Från första till sista året på gymnasiet. 16 till 18 år. 

 

Varför just denna uppsats tar så hårt på mig i dagsläget, tror jag har att göra med att jag öppnade upp mig för min lärare. Till min psykologilärare som läste och bedömde denna uppsats. Jag skrev ord för ord vad jag har blivit utsatt för. I hopp om att någon skulle höra mig, antar jag. G-. Det var betyget jag fick. Inga kommentarer. Inga frågor. "Hur mår du idag?". "Vill du prata om det?". Ingenting. 

 

Jag tror jag tänker på alla barn som går i skolan idag, som känner liknande som jag gjorde. Är rädda för att bli utfrysta. Få höra saker i korridoren. Inte ha någon att leka med. Inte har någon att äta med på lunchen. Ingen att åka buss med. Ingen att prata med. 

 

Jag tänker att det finns barn som roppar på hjälp, men inte får någon.

 

Jag tänker på att det finns lärare som blundar för sanningen. Som blundar för det som är jobbigt. Som inte tar det på allvar. 

 

Jag tänker att när jag själv är färdogutbildad lärare, vill jag inte att mina elever inte ska våga öppna upp sig och berätta om de känner sig ledsna, utanför eller mår dåligt. Jag vill inte att andras erfarenheter av dåligt stöd ska smitta av sig på de yngre eleverna. Jag vill inte att elever ska få olika hjälp beroende på vem de pratar med. 

 

Det ska inte finnas 8-åringar som känner sig misslyckade. Det ska inte finnas 10-åringar som tvingas vara  ensamma i skolan. Det ska inte finnas gymnasieelever som blir utfrysta och som ropar på hjälp men inte får någon. 

 

Jag kommer inte acceptera att andra ska behöva genomlida samma sak som mig.

 

Ge mig tre och ett halvt år. 

 

Nu är allt packat och klart, och nedlagt i min resväska! Känns sjukt att jag faktiskt åker om några timmar... Har fortfarande inte riktigt begripit vad jag ger mig in på...

 

Imorgon är det dags. Dags på riktigt. Jag har liksom inte kunnat förstå det innan, men nu, nu är det verkligen på riktigt. Ingen är nog mer nervös än jag. Ingen. Sitter och skakar så är till och med svårt att skriva detta inlägg. Mitt hjärta går i 130 och mår illa. Fy...

 

Om exakt 12 timmar sitter jag på ett plan nu. Påväg till Amerika, som för över ett år kommer vara MITT land. Förstår inte.

 

I helgen har jag tagit min sista krogenrunda i Sverige, och förmodligen på ett helt år. Det var Halloweenfest på Villa, så dit drog jag och några av mina tjejer. Var hemma hos mig innan och hade det trevligt. 

 

Kvällen ute var faktiskt helt okej. Inte den roligaste kvällen, men långt ifrån den tråkigaste. Träffade min kusin ute och andra vänner, vilket var skoj.  Tog sedan sista bussen hem med Lollo. Kommer sakna den tjejen!

 

Idag har jag, mamma och Mathias åkt över till mormor och morfar, dit även Anders, Maria, Wilmer, Hampus, Hedda och Anders var. Vi fikade lite med goda bullar och kolakakor och hemmagjord svartvinbärssaft. Mormors är den bästa! Skrev ut mina flygbiljetter och sade adjö till min fina släkt. X antal tårar rann ner för min kind om man säger så. Det är helt sjukt att jag inte kommer träffa mormor och morfar på över ett år. Jag förstår inte. Tur som det är så har jag hjälpt dem att skaffa skype, så skype kommer det bli en hel del av. 

 

Efter besöket hos mormor och morfar åkte vi förbi pappa och jag hämtade några saker jag skulle ha med mig. Sade även "hejdå" till huset och mitt rum. Haha.

 

Nu i kväll har jag och mamma myst framför "the girl with the dragon tattoo". Inte den bästa film jag sett om man säger så...

 

Nu ska jag göra mig i ordning och försöka sova. Ska sova bredvid min mamma inatt. Hur mysigt som helst! Upp om 6 timmar. 6 timmar. Det är ingenting! Nu är jag verkligen på väg...

 

Somnade igår av en fruktansvärd huvudvärk, och vaknade med densamma. Har även blivit förkyld, så det känns inge vidare... Tänkte gå ner och förbereda med frukosten tills mamma kommer tillbaka från sin promenad. 

 

Idag ska jag fixa i mitt rum. Placera alla mina grejer jag ska ha med mig i resväskor, beroende på om det är saker jag ska ha med mig till NY eller min värdfamilj. Jag är nästan klar med det, iallafall stora resväskan, så det är skönt!

 

Ikväll är det halloweenfest på villaetuna, och det kan såklart jag inte missa, nu när jag missade halloween i USA. Vet dock inte vad eller om jag ska klä ut mig. Det beror på om mitt sällskap vill klä ut sig. Känner att jag inte är modig nog att komma ner ensam som en maskerad typ...

 

Tjing,

 

Nu har jag fått av masken som jag testade tidigare. Jäklar vad den satt! Och fytusan vad ont det gjorde att ta bort den! Kändes som att hela ansiktet skulle följa med när man drog bort det svarta skinnet. Och visserligen så gjorde den nästan det. Blev röd som en tomat i ansiktet, men sjukt len! 

 

Sitter nu med en återfuktande mask i ansiktet och dricker även lite god saft. Har försökt att fixa med bloggdesignen lite, men var så länge sedan jag höll på med sådant, så är lite ringrostig om man säger så! Har än så länge bara ändrat bakgrunden av bloggen. Mer än så fick det inte bli idag, och kanske är det så den får se ut. Det visar sig! 

 

Nu ska jag plocka undan lite i mitt rum och sen ska jag även försöka skriva en lista över saker jag vill hinna med att göra och se i USA. Svårt, men kan vara bra att ha en liten plan över vad man vill hinna med under sitt år. 

 

Tjing,

 

Mamma kom nyss upp och frågade om jag ville ha en ansiksmask, som hon hade beställt hem. De ska tydligen vara superbra och göra så man blir babylen i ansiktet. Sitter med den just nu, så får se om den är så bra som den sägs ska vara.

 

Kom nyss ut från duschen, och ska strax åka iväg till Anders, Hedda och Hampus med familjen för en liten fika. Hedda och Hampus ska sedan ut på Halloweenbus, vilket blir kul att se hur de er ut! 

 

Nu är även mina flygtider helt klara. Jag åker på söndag klockan 11.40 och mellanlandar i London, precis som jag skulle ha gjort i måndags. Jag åker även med hela det svenska gänget som jag skulle åkt med, vilket känns tryggt!

 

Nu ska jag göra mig i ordning och åka iväg. 

 

Tjing,

 

Vid matbortet idag när familjen åt middag, kom vi in på samtalsämnen som anorexia och sedan in min blogg. Mamma började prata om att hon bläddrat ner i min blogg och läst vad jag skrev för några år sedan. 

 

Alla som känner mig, vet att jag under alla mina år har varit sjukt smal, vare sig jag vill det eller inte. Jag har gått till läkare och dietister, för att de trott att jag har jaft anorexia, vilket jag inte hade. Förr var jag så pass underviktig att jag hade nummer 14 på BMI skalan, och jag ska ligga på 20 för att vara det lägsta på normalviktig. Det är nästan pinsamt att kolla på gamla bilder på mig, för jag ser verkligen sjuk ut. Jag minns hur jag aldrig egentligen ville bära linne, då mina armar var så sjukt smala. Hela jag var liten, så nu i efterhand förstår jag varför folk alltid trodde att jag var yngre än vad jag i själva verket faktiskt var.

 

Idag mår jag dock mycket bättre. Jag äter bättre och ser friskare ut. Trots att jag inte led av någon ätstörning, så känner jag ändå att jag måste haft något problem. Det är ofta fortfarande att jag inte orkar äta, fast jag är hungrig. Fast förr var det verkligen så att jag inte åt, trots att min mage skrek efter hjälp. Det var inte för att jag vägrade äta, utan det var bara av ren lathet. Mina ynka 14 BMI poäng har även höjts och idag ligger jag på 19 poäng, vilket fortfarande är underviktigt, men inte alls som förut. 

 

 

Att komma på presenter till mina värdbarn, var absolut inte det enklaste jag skulle göra. Jag funderade ett bra tag och tillslut frågade jag Au pair Emil om hjälp. Han föreslog att jag skulle köpa Astid Lindgren böcker, fast på engelska. Gud vilken bra idé och fick hjälp av mamma att beställa hem två böcker. 

 

Problemet var bara, att jag inte skulle hinna få de innan jag skulle åka. Men, på grund av orkanen i USA så hann jag få böckerna ändå. Idag landade de i min brevlåda. Två Astrid Lindgren böcker. En Emil i Lönneberga-bok och en Bröderna Lejonhjärta-bok.

 

Det är den minsta killen som ska få Emil-boken och den största killen som ska få Lejonhjärta-boken. Den ena boken har större text och är tunnare, vilket passar bättre till den mindre. Den andra boken är tjockare och har mindre text och fler blad, därför passar den bäst till den större killen. Jag tror dock att båda böckerna är för svåra för barnen att läsa på egenhand, men då är det ju toppen att jag kan läsa de för dem. Sedan har de två böcker att kunna läsa själva när de blir äldre.

 

Bilder på sakerna jag fick i Söndags av min familj. 

 

Fick precis den här bilden av Au pair Emil, på hur det ser ut i Manhattan just nu. Tänk om vi hade vart i USA nu...

 

Hade inte min flight ställts in, hade jag just nu suttit på planet, varit nervös av att det snart skulle lyfta. Om 5 minuter för att vara exakt. 

 

Det känns sjukt att fortfarande vara hemma. Fast det känns samtidigt precis som vanligt. 

 

Har precis ätit frukost med mammsi. Blir en lugn dag idag, som alltid.

 

Jag har fått sms om min kod till att låsa upp telefonen. Så nu behöver jag bara ett annat SIM-kort än Tele2, så det fixar jag ikväll. 

 

Att man skulle behöva tacka av, säga adjö och gråta i mängder i onödan, vad inget jag hade ställt in mig på. Med tanke på den sjukt stora orkanen som ligger över USA, så är alla flighter inställda. Alltså kommer inte jag och mitt au pair gäng, varken från Sverige eller andra länder, att få åka förrän nästa måndag. Jag kommer alltså inte att åka om några timmar, utan blir kvar i Sverige i en vecka till. 

 

Det känns lite surt att sådant ska hända. Tycker redan att jag har haft tillräckligt med otur. Men det tyckte tydligen inte den herren som vissa tror på, andra inte, vi säger gud till han/hon/den/det. Den vill inte att jag ska komma iväg till staterna. Så är det bara. Tack stormen Sandy. Tack.

 

Mammas släkt kom iallafall idag och sa hejdå till mig. Jättemysigt var det. Vi fikade och jag fick massa fina saker. Massor av välehövliga pengar och en toppenbra bok av Maria, Anders och Wilmer, där det är med kartor, fakta om alla städer och stater i USA samt finns tips på sevärtheter och road trips. Toppenbra!

 

Senare kom Elin, Viktor, Annica, Martin, Markus och Jocke över till mig. Blev ännu en fika och massa prat och skratt. Vi spelade sedan "med andra ord" X antal gånger. Sjukt kul är det varje gång! 

 

Efter det åkte Viktor och Martin hem, och vi andra satte på den mysiga filmen "i rymden finns inga känslor". Efter filmen, som tog slut för sisådär en timme sedan, åkte de hem. 

 

Nu sitter jag på mitt rum och chattar med Au Pair Emil om stormen och hur hans vfamilj förbereder sig så gott de kan genom att köpa hem saker till hemmet om det skulle bli strömavbrott och liknande. Han berättar även att barnen samt pappan kommer vara hemma från jobbet imorgon. Lika bra det. 

 

Trots att jag är sjukt ledsen och arg över att detta skulle ske, så är jag samtidigt så sjukt glad. Jag hade inte velat vara en au pair, som eventuellt hade behövt evakuera och flytta på mig. Inte för att min stad är i riskzoonen, men ändå. Hade vart jobbigt att ha sina au pair kompisar i huvudet hela tiden, och tänka på hur de har det. Bättre att vara på säkra sidan och vara på ett säkert ställe. Då har jag även tid att säga hejdå till ännu fler vänner, böckerna till mina vbarn jag har beställt hinner komma och jag hinner fixa klart med min upplåsning av telefonen. Tur i oturen.

Den sista veckan i Sverige går mot sitt slut. Idag är det Söndag, och sista hela dagen jag har i Sverige, innan min flytt mot andra sidan jorden. 

 

Känns verkligen sjukt att jag ska lämna mitt liv här hemma. Mitt svenska liv. Mina vänner. Min familj. Allt. 

 

Veckan har gått så fruktansvärt snabbt. Liksom hela den sista månaden har gjort. Känns som att jag nyligen var i Stockholm på amerikanska ambassaden, men det är liksom 2 månader sen... 

 

I veckan har jag träffat vänner, sagt adjö till dem. Känns skönt ändå att jag verkligen har fått träffa de en "sista" gång nu, men självklart tråkigt att behöva lämna mina fina vänner. 

 

I torsdags så tog jag och mamma en promenad på eftermiddagen i skogen. Jag tog lite höstbilder (de som jag laddade upp för någon dag sedan). Var mysigt att få spendera en timme med mamma, trots att det är pappas vecka. Älskar min fina mamma så oroligt. Helt sjukt vad jag kommer sakna henne...

 

I fredags träffade jag först mamma för en tur på Tuna Park. Sedan tog jag bilen hem till mina kusiner Ebba och Erik. Träffade även min faster Tina och hennes man Åke. Vi fikade, pratade och jag fick 2 presenter. Ebba hade gjort ett peace-märke på träslöjden, och på baksidan hade hon skrivit "från Ebba kramar" och sen ett härta inskrivet. Jättesött! Sedan fick jag även en reseguid-bok om USA som kan vara bra att ha under min sista resemånad i Staterna. Jättebra! Jag gav även Ebba en påse med kläder som jag rensat undan hemma hos pappa. 

 

Hann bara vara hemma hos dem i en timme, då Ebba skulle på ridning. Trots att tiden gick fort och att jag inte skulle haft något problem med att vara kvar där i någom timme till, så var det skönt att få säga hejdå. När jag kramade om Ebba, ville varken hon eller jag släppa varandra. Som jag kommer sakna min fina lilla kusin!

 

Puss

 

Jag och Ebba

 

Jag och Erik

 

Jag och fina kusiner

 

 

 

Tror Ebbis blivit crazy tack vare hennes au pair kusin ;) 

 

 

Fina familjen!

 

Superbra bok!

 

Ebbas present till mig

 

 

 

 

På kvällen skjutsade pappa mig hem till Maria där Malin och Sofia även var. Vi drack lite och lyssnade på musik, snackade och hade trevligt. Sedan gick vi in mot stan och Villa. Var kul att gå ut en sista gång och träffa folk som man inte kommer träffa igen på ett år. Träffade Anton, vilket var skönt, då vi förra veckan inte skiljdes helt sams. Men nu är det lugnt mellan oss, vilket känns bra. Vill inte lämna en bra vän i över ett år, när man inte är sams. 

 

Var en kul kväll iallafall med mycket dans, dricka, vänner, musik men samtidigt även tårar. Jag vet att jag brukar se förskräcklig ut efter klockan 00, när man har dansat, svettats och rört sig en hel del, men efter att ha gjort allt det PLUS ha gråtit X antal liter tårar så såg jag inte fräsch ut kan man ju säga. Jaja. 

 

I lördags så fick jag besök av Annelie, Emma och Marita. Jag hade somnat hemma hos mamma efter att ha vart ute, och cyklade som en galning hem till pappa, då jag hade glömt bort att släkten skulle komma på besök. Att det bara var Anne, Emma och Marita som kom idag från pappas sida, var för att Linn pluggar i Linköping, och hade därför ingen möjlighet att komma, Hasse har tyvärr lagts in på sjukhus, men han har blivit bättre, så kunde inte heller närvara. Och Ebba, Erik, TIna och Åke träffade jag på fredagen, så det fick bli en mysig lunch som bestod av egengjord fisksoppa med bröd som pappa lagat till den lilla delen av släkten. Hur gott som helst! 

 

 

 

Fina familjen

 

Knasiga kusiner

 

 

Familjen

 

På kvällen gjorde jag mig i ordning för att åka till André med Lollo, Josse och Simonne. Christian och en annan kille var även där. Drack och pratade lite, och tog sedan en taxi in till stan. Men med tanke på att vi tjejer bara är 19, så kom vi inte in någonstans. Vi är för små, då det är 23 på alla ställen i denna stad på lördagar. Lite surt... Så vi satte oss på Olearys ett tag där även mina baggebröder satt, så fick träffa de en sista gång också. 

 

Lånade limpans mössa

 

Rolig snyggdanno som ville vara med på bild

 

Rolig limpan som ville vara med på bild

 

 

Kommer sakna dig tjejen!

 

 

 

 

 

 

 

I taxin

 

 

 

 

Sedan drog vi till bussen. Jag och Lollo fick skjuts hem av lollos snälla mamma. När jag kom hem skypade jag ett tag med Au Pair Emil och snackade även ett tag med Samuel. 

 

Idag har jag inte hunnit gjort så mycket än. Har ätit frukost med pappa och Mathias och skypat med Au Pair Emil. Vi hade tänk att boka sittplatser på planet, men det var sjukt krångligt, så det fixar vi imorgon på flygplatsen istället. Om vi nu kommer iväg så att säga. Vi har fortfarande inte fått någon riktig information angående stormen som ligger över USA. Men förhoppningsvis kommer planerna att gå som planerade. Hoppas jag iallafall. 

 

Nu ska jag röja undan i mitt rum hemma hos pappa. Sedan hoppa in i duschen och åka över till mamma, där hennes släkt väntar. Dags att ta ett sista farväl av mormor och morfar och Anders, Maria och lilla kusinen Wilmer.

 

Igår var det utgång, och samma sak idag.

 

Har lite bråttom så hinner inte skriva, men gör det imorgon!

 

Tjing,