Vaknade upp till ett meddelande där min mamma bad mig kolla om jag kunde hitta ett visst foto från Öland för måånga år sedan. Visade sig att det inte var jag som hade det, men jag fastnade vid andra mappar. Dansvideos på mig, Emma och hennes värdbarn, taxiresor i Kanada och alla möjliga slags konserter. Men det var en video som fångade mig lite extra. En video jag själv helt hade glömt att jag spelat in. Det var en video på 19 åriga jag, sittandes i mitt rum i Chicago som grät och var förstörd. Jag var inne på min tredje vecka och jag mådde SKIT. I Kalle och chokladfabriken finns det en funktion där de kan teleportera sig in i skärmen, i syfte att kunna hämta choklad direkt från reklamen. Hade en sådan funktion funnits på riktigt hade jag hoppat rakt in och kramat om mig själv. 

 

Där och då var jag ledsen över alla svårigheter med att kontrollera alla prövningar med att ta hand om en trotsig 4åring som tyckte att allt jag gjorde var fel. En värdmamma som skällde på det jag gjorde och att jag inte alls kände mig hemma eller välkommen. Trots hur ont det gjorde att se denna video, är jag glad att jag spelade in den. För jag minns inte att det var så jag kände. Självklart kan jag komma ihåg att allt inte var guld och gröna skogar, men jag minns inte att det var så utmanande. Så utmanande att jag pratade om att åka hem för att jag inte orkade må sådär dåligt. Man minns gärna det som är positivt. Så fungerar iallafall jag. 

 

Det blev bra tillslut. Och jag är glad över att jag fick en påminnelse att allt inte var så bra som jag vill försköna det. Precis som det är i vanliga livet.

 

Jag har blivit sjuk. Förkyld. Och det är fruktansvärt. Jag kände i söndags att jag hade lite ont i halsen, men tänkte inte så mycket mer på det, då jag dagen innan (lördag) hade träffat Martin ocn Josefine som hade kommit över till mig och Oscar på middag och spelkväll. De som känner mig vet att jag, inklusive Martin och Josefine, är galna i att vinna. Tokiga. Man spelar inte för att det är kul, utan för att vinna. Självfallet även för att det är kul, men ni hajjar. Vi började kvällen med att spela lite Mariocart och kan säga att vi ej var tysta. Därav tänkte jag att när jag vaknade upp morgonen därpå att jag hade ont i halsen pga skrikandet från dagen innan. Då jag har praktik nu och att det är en pandemi, behöver man vara symtomfri i 2 dagar för att få arbeta. Jag hörde därför av mig till min handledare på söndagskvällen att jag hade halsont och behövde stanna hemma på måndagen. Att stanna hemma på måndagen förlängdes till tisdagen, onsdagen, torsdagen samt fredagen. En hel arbetsvecka.

 

Idag är det fredag och jag börjar känna mig lite mer kry. Hostar fortfarande, snorar och är lite hängig, men har inte Covid. Testade mig i måndags och fick svaret på tisdagseftermiddagen att resultatet var negativt, vilket kändes skönt. 

 

Då jag fortfarande är krasslig, kommer jag stanna hemma hela helgen, precis som jag har gjort hela veckan lång. För andra hade det kanske varit jobbugt och frustrerande, men jag gillar att vara ensam. Jag gillar att vara hemma och inte göra något alls. Jag är lite av en ensamvarg. Ser inga problem i att ligga i soffan en hel dag och mata serier. Och att jag nu heller inte ska röra mig utanför hemmet, passar mig perfekt. Idag är det också fruktansvärt tråkigt värder. Mörkt och regnigt så känns skönt på ett sätt att få mysa runt i loungewear och tofflor och dricka massa koppar te. 5 koppar tror jag att jag snittar per dag. Observera även då att jag är en person som inte gillar te. Men varmt vatten ska vara bra för halsen har jag hört, så då kan jag likagärna maxa intaget. 

 

För att avrunda, upptäckte jag precis att mina inlägg publiceras under kategorin "Sweden, im back". Kände att min inlägg bör hamna i en annan kategori nu, när jag varit hemma från USA i 6 år. Framöver läggs inläggen i kategorin "Här för att stanna". Tolka det, som tolkas vill. Att jag är  Sverige för att stanna. I eskilstuna. I bloggen. I mig själv.