Nu är det en snart en månad sedan min mamma och bror från Sverige kom och hälsade på mig på andra sidan atalanten. Vi hade några underbara dagar, men även endel som hade kunnat vara bättre. Det kan nog tyvärr bli så att när man inte setts på länge, så är det lätt att småsaker man stör sig på blir större. Jag är hemsktledsen för att det blev så, men är även sjukt tacksam och glad att de kom hela vägen för att träffa mig. Jag älskar er!

 

Så, vad gjorde vi dessa två veckor, ish, som de var här?

 

Det började med att jag hade fått låna Dories gps, så jag körde till flygplatsen i Boston helt själv, som jag aldrig gjort tidigare. Var jag nervös? Typ. Det gick gick väldigt bra att hitta dit, och när jag såg mamma komma ut från dörrarna kunde jag inte hjälpa att börja gråta medan jag sprang i 110 för att krama om henne. Att till och med min bror började gråta när han såg mig var något jag inte förväntat mig, men gud så glad jag blev. Det visar bara att han har saknat mig och att han älskar mig.

 

På vägen hem gick det dock inte som planerat. gpsen ville inte sammanbeta, så vi körde genom tullen och fick betala pengar flera gånger om, då vi åkte fram och tillbaka genom Boston. När vi äntligen fått kläm på gpsen, är det en bil framför mig som klämmer sig in mellan mig och bilen framför så jag måste tvärnita. Såklart hänger inte bilen bakom mig med och det blir en krash. Vi kör in till sidan och hela min baksida är förstörd. Jag får dock alla hans uppgifter och han får mina. Som tur var gick det på försäkring på honom, så ingenting jag behövde betala. (Vi har nu lämnat in bilen och fått den tillbaka, vilket är skönt. Min lilla pärla)

 

Väl hemma är mamma så trött efter den långa resan så jag och Mathias tar bilen och åker till "stop and shop" och handlar mat för dessa dagar. Var så kul att visa honom mitt "ICA", haha. 

 

En dag låg vi på stranden hela dagen, och hade parkerat vid en två timmarsparkering, men gick sedan tillbaka, flytade bilen och gick tillbaka till straden. När vi kom tillbaka efter en dag på stranden till bilen, så hade vi såklart fått böter. Detta var dock något som mamma mailade om, och vi behövde då inte betala bötern, eftersom vi inte gjort något fel. 

 

En dag åkte vi in till Boston och strosade omkring. Vi gick och kollade på massor av saker, och det var blandannat här som det blev småtjafs och bråk. Det var så jäkla varmt, så ja, jag klagade. Jag känner mig så otroligt dum nu i efterhand att jag betedde mig som jag gjorde. Behandlade mamma och mathias inte alls med respekt och verkligen inte moget. Vi åt iallafall gott, såg massor av byggnader och tog en båttrur som gick både på land och vatten, vilket var lite mysigt. 

 

Sedan var det dags för några dagar i NY då, lyssna och hör, ännu ett problem uppstår. Vi hade någon dag innan varit på biblioteket och skrivit ut biljetterna jag beställt för bussen till NY. Vi sitter nu på tåget påväg till Boston. Mamma som hade haft koll på biljetterna de andra dagarna, hade nu de inte med sig. Jag får panik och är bergsäker på att vi inte kommer kunna komma iväg nu, då jag har haft krångel med biljetter till NY förut. Som tur var kom vi dit med mycket tid till godo, så jag ställde mig i en kö, letade upp ett supersegt internet och fick fram min beställningskod. På det sättet kunde en man hjälpa mig skriva ut nya biljetter. Puh!

 

Resan tog ca 5 timmar. Väl framme landar vi på Times squere och vi tar tag i en gul cab på en gång, som tar oss till hotellet, som bara låg 5 minuter därifrån. Vi packade upp lite saker, bytte om och gick sedan ut igen för att äta middag. Vi satte oss på "Olive garden" på times squere vilket var mysigt, då man hade häftig utsikt, och maten gillades av alla.

 

Vi var i NY i 4 dagar, så vi hade tid att se och göra en hel del. En natt gick vi på en "stand up comedy". Vi hade som vanligt "tur" (otur alltså) att vi hamnade precis längst fram, så alla skämt handlade såklart om oss. En del var faktiskt lite elakt och när alla skrattade åt det kände jag mig så dum. Lite jobbigt var det faktiskt när de skojade om min vikt och hur smal jag var, när jag faktiskt har gått till läkare och grejer för det. Well well, kul var det iallafall, men tror ändå de var tuffast mot min bror, haha. 

 

Vi tog även en ferry, samma som jag tog med Dorie, Alisa och Julie när vi var där, för att se frihetsgudinnan och sedan åka över till "State island". Man ser även hela NY så fint på det sättet, så var mysigt. 

 

Ingen var riktigt intreserad i att åka upp i några byggnader, så vi kollade bara på de från marken, vilket var häftigt nog. 

 

Shopping blev det även en del. Iallafall för min mamma som gick bananas. 7 par skor tror jag hon fick med sig samanlagt och ett ton av kläder och smink. Men vad ska man säga, det är billigt och kläder som inte finns hemma, så bara att passa på! 

 

Dagen när det var dags att åka hem, var jag bergsäker på att det var till "pennstation" vi skulle, då det var så det stod på biljetterna. Mamma och bror trodde dock att det var till "bustreminal" vi skulle, men de litade på mig. Vi kommer fram med ca 10 minuter till godo och frågar en polis om detta är rätt ställe. "Ne, detta är bara för tåg", svarade polisen. Mamma får panik och springer omkring och letar efter taxi, jag springer efter och likaså mathias som även springer omkring med min resväska. Med 5 minuter till godo, får jag tag på en taxi, och vi hinner till bussen med ca 3 sekunders marginal. Nämde jag att vi har någon fruktansvärd otur? Dock tycker jag nog mer detta var tur än otur, men ändå.

 

Att komma tillbaka till Boston tock även sin tid, då det var världens kö på vägarna.

 

Ännu ett problem uppstod när vi kom hem med tåget från boston, då vi hade fått skjuts av min värdpappa på dagen vi skulle till NY så vi hade ingen bil att komma hem med. Mamma frågar då en kille som satt på tåget med oss, om han inte kunde skjutsa hem oss, för pengar såklart. Han erbjöd sig att skjutsa hem oss vilket var jättegulligt, men mot utan betalning. Han gjorde det alltså bara för att vara snäll. Ännu ett exempel på hur trevliga amerikanare faktiskt är och hur hjälpsamma de är.

 

De kommande dagarna spenaderade vi på stranden, i mallen, promenader, restaurang besök, glass på  richardssons, hejdå-middag med min värdfamilj och mamma och bror, satt även barnvakt en dag, och bara njöt av att vara tillsammans.

 

Otroligt tungt var det att säga hejdå på tågstationen, och många tårar kom från både mig och mamma. Mathias var ganska lugn. När jag viknat av de från tåget, sätter jag mig i bilen för att åka hem, men vad ligger i baksätet om inte mathias "handbagage" som han då har glömt. Ja, vi är familjen granlund - världens oturligaste familj.

 

(Detta skulle ha publicerats i måndags 22/7-13)

Idag var det verkligen inte en kul dag på jobbet. När jag hade badat flickorna efter deras nap, skrek K på mig helt utan anledning, slog mig och sa att hon hatade mig. Jag blev verkligen så ledsen att jag inte ens kunde prata. Blev stum. Gick ner och slutade jobbet och bara satte mig ner i ett hörn och började gråta. Var så sjukt besviken på K. Blev så ledsen/arg.

Hon kom senare fram och bad om ursäkt, men både jag och min värdmamma sa att man inte kan hålla på så, att såra någon och sedan bara komma och säga förlåt hela tiden. Man kan tillslut inte acceptera det och tar det inte på allvar.

Jag gick upp på mitt dum och skypade snabbt med mamma, men hade ingen energi och kände att jag var för arg att prata och ville Inte slänga ut ilskan på henne som jag tyvärr brukar göra. Vi la istället på och pratar en annan dag =)

Jag skickade istället ett meddelande på fb till mina svenska kompisar och frågade om de ville göra något. Vi bestämde att åka till cheesecake factory vid 8, så var bara att fixa sig lite och dra iväg.

Medan jag gjorde mig i ordning kom K upp i mitt badrum och bad om ursäkt igen och kramade om mig hårt och sa att hon aldrig ville att jag skulle lämna henne/de. Då kändes det verkligen som att hon är ledsen för vad hon gjort och att hon verkligen förstår att hon inte kan bete sig så. Tror på något sätt att det var bra att jag grät framför de, så att de förstår att de sårade mig. Hoppas dock att jag aldrig mer ska behöva gråta, och de också för den delen...

Iallafall, drog till cheesecake och mötte upp Caroline, Janni och Julia. Fick ett bord och alla tog en rätt som innehöll kyckling. Alla blev mätta och belåtna, men både jag och Janni tog med mat hem! Är ju såå mycket mat!

Sedan kom hon med efterrätt menyn och jag tänkte inte mer på det. Alla började snacka om att vi alla kunde dela på en, eller inte Caroline då hon är allergisk, då de är så stora. Vi frågade vår servitris vilken hon rekommenderade och följde hennes val som var jordgubbe.

Efter ett tag kommer personalen in med cheesecaken och ljus och sjöng "happy birthday". Jag fattade ingenting och trodde de hade gått till fel bord. Det var inte förrän de sjöng "happy birthday dear Johanna" som jag förstod att det var till mig, haha.

De har alltså vart så söta att fixa en födelsedags middag till mig. Så otroligt gulliga! De betalade även min mat som present vilket jag uppskattade sjukt Mycket! Hur fina vänner har inte jag liksom?!

Tiden sprang iväg så var tvungen att åka hem på en gång. Lämnade restaurangen vid 10, så kom hem lite sent, men tror det inte var några problem.

Är så glad och tacksam över att jag har så fina vänner som verkligen bryr sig om en. Blir så lycklig! Bild på cheesecaken och mig och Julia =)

 

Då var det snart dags att bli ett år äldre. Eller, ja, i praktiken är jag redan ett år äldre. Beror på hur man ser det. I Sverige har det vart min födelsedag i snart två timmar, medan det är 4 timmar kvar i USA. 

 

Att fylla 20 när man bor i USA är ju ingen höjdare direkt kan jag medge. 20 är liksom ingenting. Här är det 21 som räknas. Det är då man är vuxen och äntligen får gå ut och festa och ha kul. 

 

Ibland ångrar jag mig lite att jag åkte till USA. Tänker, att jag skulle ha valt ett annat land, England som Emma eller varför inte Australien som många jag känner har åkt till. Inte alls bara för festandets skull, men utan för att det är så sjukt mycket lättare att träffa människor när man kan vara ute och göra saker, istället för att spendera 9/10 kvällar på sitt rum i sin ensamhet. 

 

Just idag önskar jag att jag vore hemma i Sverige. Få träffa mina när och kära och kunna göra något kul med dagen. Det enda roliga som händer för mig, här, är att jag har en halvdag. slutar 1. Inte mycket att skryta med. 

 

Mina värdföräldrar hade även sagt att jag kunde få ta hem vänner på lite festande här, men med tanke på att mina vänner inte visste hur det skulle bli med goodbye-festen så funkar det inte längre att folk kommer över. Så, vad händer nu då? Ser ut som att det blir mitt första år som jag firar min födelsedag helt ensam. "På min födelsedag till på köpet", som Lotta p bråkmakargatan säger när hon ramlar med cykeln. Mamma har nog rätt om att jag är lite lik Lotta ändå.

 

Well well, vad ska man göra åt saken. Något positivt är dock att det ska vara hur varmt som helst imorgon, så då tänkte jag passa på att dra till stranden när jag ändå är ledig. Stranden helt själv. Kan lika gärna skriva "loser" och "forever alone" i pannan.

 

Depp, depp. Deppigt det blev. Kan lova att jag hade högre förväntningar på min 20årsdag. Trist är också att de svenska tjejerna åker till NY över helgen, så kan inte träffa de. Hade vart kul att kunna fira sin 20årsdag med lite svenskar, som vet hur stort det är att fylla 20. Kommer nog även sakna Emma från Chicago lite extra imorgon. Kommer ihåg att vi hade planerat så mycket för våra födelsedagar.

 

Något som även gjorde mig ledsen idag, var att K, min 4åring, skrek rakt ut till mig, utan anledning i bilen på väg till summercamp, att hon vill att jag ska åka hem, att hon ska ta bort mitt rum så att jag inte har någonstans att bo och att hon vill ha en ny nanny nu. Trodde verkligen inte att ett barn kunde såra en så mycket, som hon gjorde. Det är inte heller första gången som hon säger såhär. Det har pågått i över 2 veckor nu. Det är också en av anledningarna till att jag skulle vilja vara hemma i Sverige denna helg.

 

Nu måste jag skriva klart mina uppsatser som ska vara inne denna helg. Passar väl asbra att göra natten in på min födelsedag. Grattis mig, grattis.

 

Idag hade jag turen att få börja sent. Hur nice liksom?! Min värdmamma hade sagt på kvällen dagen innan när jag kom hem från starbucks, att jag skulle börja runt 12-1 så hon skulle messa mig. Crap, tänkte jag. Min telefon hade jag nämligen tappat bort tidigare på dagen, trodde jag. Okej, lättare att ta det från början.

 

Igår, tisdag, så smsade jag till Dorie, som tar hand om en kille som är lika gammal som min A. Frågade ifall de ville åka till beachen med oss,  och hon ringde snabbt upp mig och sa att de redan var påväg till "mushroom park", vilket är ett vattenställe för barn. Jag som inte har någon GPS började kolla på internet efter vägbeskrivining, och ringde även min värdmamma och kollade så att det var okej att ta A dit, vilket det var. Dorie ringer upp efter ett tag och säger att det är kö, så att hon lika gärna kan komma och möta upp oss vid mallet, och sedan åka dit tillsammans. Asbra tänkte jag och blir jättetaggad! Packar ner badkläder, handdukar, filar, matsäck, solskydd och hela faderullan. Känner mig verkligen som en mamma som har massor att tänka på, medan A springer omkring och tjajar och leker och klänger runt omkring mig, haha.

 

Iallafall, vi var påväg. Wiho! När vi kommer fram till mallet där Dorie och hennes pojke R redan var så hade de även köpt munkar till oss. Hur gulligt?! Ställer in en barnstol till A i Dories bil, ställer in väskorna och sedan är vi påväg! Det tog ett tag att komma dit, men sedan var vi väl framme, när vi ser skylten "full". Glädjen som vi alla 4 hade för några sekunder sedan sjunk på en mikrosekund om inte mindre. Det var alltså fullt, så det var bara att vända. Vi åkte då istället till stranden i beverly, vilket var första gången jag var där. Jättemysigt, trots att "min" strand är 1000 gånger finare. 

 

Stranden var dock väldigt barnvänlig, då det var sjukt långgrunt. Vet inte hur många meter man kunde gå ut. Flera hundra skulle jag tippa på, utan att överdriva.

 

Vi la ut filtar på marken i skuggan, gick till badrummet med A och bytte om och sedan gick vi ut och hade lite picknick. Sedan var det dags att gå till vattnet, och gud så varmt det var! Ashärligt verkligen! Vet inte hur länge vi alla 4 var i vattnet och lekte som barn, letade efter snäckor och djur och kastade oss runt som flodhästar, haha. Var så kul att ha en "playdate". Första gången som jag har det, och var jättemysigt verkligen. Var så kul att vi alla lekte och hade skoj tillsammans!

 

Jag var tvungen att hämta upp K från summercamp vid 2 som vanligt, så alla packade ihop och åkte till mallet där jag hade min bil. Tackade för denna gång och bestämde att vi skulle åka till "min" stand på torsdag, då det ska vara mellan 30-40 grader hela veckan...

 

Så, jag kommer hem, efter att ha hämtat K. Packar upp alla väskor, men hittar inte min telefon. Tänkte inte så mycket mer på det då, då jag antog att den säkert låg i min plånbok som den brukar göra. När jag slutade gick jag upp på mitt rum, slappade och gjorde mig sedan i ordning för starbucks. Jag hade fortfarande inte telefonen, men tänkte att jag hittar den senare och åkte iväg utan den. 

 

När jag kommer hem vid 10 letar jag igenom hela mitt rum, min rosa väska som mamma och bror hade med sig från pappa. Jättefin! Men den var inte där heller. Jag ringde till den, och hörde som tur var en vibration från undervåningen. YES! Den var inte borta. Tänkte då inte mer på det och tänkte att jag kan ta den imorgon då jag inte behöver den på kvällen, vilket inte var så smart.

 

Idag, hade jag och Caroline bestämt att åka till stranden tillsammans, då jag började så sent. Min värdmamma hade ju sagt till mig att hon skulle ringa eller smsa mig när jag började. Med tanke på att jag visste att telefonen var på undervåningen, då jag hade ringt till den innan, så visste jag att jag inte behövde oroa mig. MEN, när jag springer ner på morgonen, ligger den inte där?! DÅ fick jag panik. Med tanke på att jag hade försovit mig och inte vaknat av mitt alarm, så hade jag inte tid att leta efter den, utan kastade bara på mig bikinin, en handduk och en frukt i väskan och slängde mig i bilen. Jag och Caroline skulle mötas upp vid starbucks, och hon var redan där när jag kom. 

 

Vi åkte till beverly beach igen, och låg där i ca 3 timmar. Hur skönt som helst! trots att klockan bara var strax efter 9 så var det väldigt varmt. Det som är skönt med stranden är att det blåser, så trots att det är varmt, fläcktar det, vilket är underbart! 

 

Med tanke på att jag inte hade min telefon, och inte var helt säker på när jag behövde bara hemma, tog jag det säkra före det oräkra och åkte hem till 12. Caroline som också behövde vara hemma tidigt för att släppa in någon gubbe som skulle komma och kolla på deras hus, didnt mind att vi åkte hem tidigare.

 

När jag kommer hem vid 12, så var ingen hemma och jag sätter mig på mitt rum för jag tänkte att de kommer väl hem snart. Då ringer hemtelefonen. Jag som aldrig brukar svara i den, kollade iallafall vem som ringde, och det var min värdmamma. Så jag svarade och det första hon säger är "I think you forgot your phone in the diper bag". Vilket lättnad!! Telefonen var då i väskan som jag trodde, som min värdmamma hade med sig. Kändes hur skönt som helst! Hon berättade även att hon och A inte skulle komma hem förrän senare, så jag behövde inte börja förrän 2 då jag hämtar upp K från summercamp, så jag passade på att lägga mig ute i solen ett tag till, innan jag gick in och åt lite, duschade och fixade med all disk.

 

Så, det var min dag. Händelserik, eller vad säger man? Jag är ju dock lite känd för att vara klantig och glömsk mellanåt, så det är ju skönt att inte det har försvunnit. Kanske. Höhö.

 

Med tanke på att jag började så sent, jobbar jag längre idag. Jag lagade middag och har lagt barnen. Kollade nyss klart på den urgamla filmen "sanning eller konsikvens". Hade för mig att den var så mycket bättre än var den var, haha. Kan ju bero på att jag var typ 10 när jag såg den senaste gången, haha. 

 

Igår kollade jag även på "Ego", vilket var asbra, verkligen. Jag och Emma, min vän från Chicago, ville se den i vintas när den precis kommit ut i sverige. Men med tanke på att den inte hade kommit ut någonstans, och vi inte riktigt kan ladda ner, så funkade det inte. Men nu såg jag att den hade kommit ut på swefilmer, så passade på att kolla på den, och jag tycker den var så fin. Vet inte hur mycket jag grät, och jag är verkligen inte den som brukar gråta allt för mycket till film. Var lite  pinsamt, då jag satt i vardagsrummet och kollade, då jag inte har bra nät i mitt rum. Så satt där med datorn och mina hörlurar och grät, medan barnen och min värdmamma gick igenom flera gånger. En gång stannade till och med min värdmamma och frågade om jag var okej, haha.

 

Jaja. Detta blev kanske ett lite för långt meddelande, men fick ju med det mesta jag ville ha ut.

 

justja. Igår på starbucks fick jag även Julies scrapbook av Marina, så ska börja pyssla med den. Jättekul! Tyvärr åkte hon snart hem, redan nästa vecka... 

 

OCH, detta är sista saken jag ska skriva. Jag har fått problem med min hals, igen. Skrev ju att jag hade problem med halsen när jag var i NY med mamma och bror, då mina halsmandlar var helt svullna, så gick till läkare och fick antibiotika. Har fått likadant nu, men vägrar gå till läkare och betala 100tals dollar igen. Googlade lite idag och det stod att ifall det uppkommer snabbt inpå måste man operera bort halsmandlarna? Jag VÄGRAR att operera mig? Inte här iallafall, men jag kan ju kanske heller inte gå i 4-5 månader till med halsont? Känner att detta inte var den bästa nyheten inför min födelsedag på fredag.  En bättre nyhet är dock att det kommer vara strålande väder och 40 grader på min födelsedag. Tänk om det kan bli ännu ett år utan regn! 

 

jättesnabbt.

 

vart med katharina och dorie idag. åkte och tog en spontanklippning. blev kort, men okej. inga slitna toppar längre. tjejen som klippte mig var även från europa, och trodde jag var 21. woho. första gången någon tror jag är äldre än jag är. jättetrevlig var hon iallafall. frågade vad vi skulle göra ikväll, jag berättade att det är praty och hon förslog massor av clubbar, men jag är ju bara 19... om en vecka 20!

 

Iallafall, har precis gjort mig iordning för att dra iväg på fest. katarina kommer strax och hämtar mig sedan vidare mot dorie och sedan till candi som har festen. blir trevligt!

 

måste kila!

 

puss å kram

 

Dagar som denna får en att bara vilja boka första biljett hem. Aldrig vart så här trött på mitt jobb, mitt liv, på barnen jag tar hand om, på usa och på allt runt omkring mig. Barnen har idag, liksom hela förra veckan, varit sjukt irriterande. De skriker, gapar, gråter, klagar, är studdiga. Varför har de blivit så?, tänker kanske folk, då jag alltid skrivit hur bra barn jag tar hand om. Jo -  Min värdmamma är lärare, och är alltså hemma under sommaren. Detta resulterar i att hon är hemma om dagarna och barnen alltså ser henne i huset. Så fort jag är hemma själv med barnen är det lugnt, inga svårigheter. De är änglar. Men så fort hon kommer hem eller är i huset samtidigt som mig, ger de mig the hardest time. Allt handlar om mamma. "I WANT MOMMYYYYYY!!!" "WHERE IS MOMMYYYYY?!" 

 

Idag fick jag verkligen nog. Det tog stopp. Jag hade sådan lust att bara skrika tillbaka på de, rycka tag i de, skaka om de och bara dra därifrån. På riktigt, aldrig vart såhär förbannad i hela mitt liv. Tro mig mamma, inte ens du har sett mig såhär arg. Eller ah, man såg säkert inte riktigt att jag var arg, då jag inte kan ta ut ilska på barnen, hur mycket jag egentligen ville det. 

 

Som tur var märkte min värdmamma hur jobbigt jag hade det, och vad svårt barnen gjorde det för mig. De har verkligen klagat på allt i över en vecka. Känner att jag inte kan hålla all ilska inom mig länge till, så kanske hjälper om jag skriver här, haha. Iallafall, min värdmamma kom fram till mig, kramade om mig och sa att hon ska börja göra saker om dagarna istället, åka iväg eller ta barnen med henne och göra saker. Funkar helt enkelt inte att hon ska vara i samma hus som oss under en hel dag, vilket jag känner är väldigt tråkigt, då allt fungerar toppen när jag väl slutat jobba.

 

Iallafall, nu sitter jag ÄNTLIGEN på mitt rum och får ta det lugnt efter 11 timmars jobb. Barnen är just nu lite knasiga och frågar deras mamma nerifrån "where did johanna go" "I want johanna". Antar att de alltid vill ha vad de inte kan, såklart.

 

I torsdags var det 4th of July här i usa, som är deras nationaldag. Med tanke på att jag inte bor i en helamerikanskfamilj, så firade vi inte riktigt denna högtid, vilket jag tyckte var lite synd. Har hört från både mina au pair vänner och amerikanska kontakter att detta är deras favorithögtid och att amerikanarna slår på stort. 

Jag är nu i NJ (New Jersy) med min värdfamilj och hälsar på min värdmammas föräldrar, vi bor självklart här me de. För några dagar sedan så fick jag utslag på hela kroppen, och det har bara blivit värre. På 4th of July, alltså i torsdags, var det så illa att det var över exakt hela kroppen. Fötter som huvud, som ansikte som rygg.  Min värdmorfar och jag åkte iväg till CVS för att försöka få hjälp, då ingneting nästan var öppet efertsom det var en högtid. Vi kommer in och expititen blir helt chockad över mina utslag, då hon aldrig hade sett något sådant illa. Hon föresöog att ta oss till en doktor så fort som möjligt och att vi skulle köpa några piller, men min värdpappa köpte bara pillrerna åt mig och sedan åkte vi hem. Hela min värdfamiljsfamilj är doktorer av något slag, så han sa att vi skulle hem och ringa någon släkting istället då det är så dyrt med sjukvård i detta land. När jag kom hem tog jag en tablett och min värdmamma och värdmormor blev jätteoroliga och började ringa runt till alla möjliga för att försöka få hjälp. De ringde även och beställde en "eniPen"  som är en allergispruta, då både min mamma som jag pratat med och min värdfamilj trodde det var något allergiskreaktion. Jag tog strax efter två till tabletter då min värdpappas bror hade sagt att jag kunde äta mer, så blev helt dosig av de där tabletterna. Blev suddigt för ögonen och jag kände mig verkligen illamående och full, kind of. Kunde inte gå rakt och kunde inte träffa rätt på tangentbordet, så jag gick upp på mitt rum och lade mig. Jag sov så länge, att min värdmorfar tydligen hade blivit så orolig och sagt till min värdmamma att gå upp och kolla till mig. Så himla fint ändå att de bryr sig så mycket om mig =) 

 

Efter det tog jag en kalldusch och smörjde in mig med en salva som tydligen skulle vara bra för utslag. Ännu denna gång blev min värdmorfar orolig för att jag var inne i badrummet så länge, haha. 

 

Det var nu vi alla hade tänkt gå ut och äta, och på ett sätt fira högtiden, men alla var oroliga att jag inte kunde följa med/ville följa med pga utslagen. Men det var inga problem för mig sade jag, och gick upp och satte på mig en klänning. Med tanke på utslagen kunde jag inte sminka mig, och salvan är rosa, så var verkligen helt rosaflammig + utslag över hela kroppen. Såg inte riktigt klok ut. Tur att amerikanare overall inte klär upp sig allt för mycket när de går ut och äter, haha. 

 

Vi åker till ett indiskt område och beställer ett bord på min värdmammas favoritrestaurang. Det var kö, å medan vi väntade gick vi omkring i indiska affärer och kollade på saris (vet inte hur det stavas, men tygstycket indier har på sig, som en klänning). Hur vackert som helst. Skulle nästan vilja köpa en bara för att ha en och kolla på. Hade det inte vart för att de ligger på över 100 dollar, hade jag lätt slagit till. 

 

Efter ett tag gick vi in till restaurangen och väntade. Var massor med folk som stod och trängdes och det var verkligen hur varmt som helst. Det var 40 grader i skuggan när vi lämnade huset, så jag överdriver inte om det var över 50 grader i det lilla vänderummet. 

 

Efter ett tag var det verkligen vår tur att komma in. Det var då jag kände hur mina ben blev svaga och allt blev svart för mina ögon. Jag kastade mig ner på första stolen jag såg och jag bara slocknade av. Allt blev svart. Jag hörde röster som ropade "johanna, johanna", men jag hade inte kraft att svara. Jag kände sedan hur jag verkligen behövde spy, så min värdmamma och hennes mamma kom med mig till badrummet, då de var typ tvugna att bära mig, då jag inte kunde stå rakt.  Satte mig vid toaletten och verkligen kände hur det var något som behövde komma upp, men som tur var gjorde det inte det. En i personalen hade kommit in med ett glas med lemonad med salt i, som skulle vara bra för att få tillbaka energi. Jag hade drabbats av blodsockerfall, som jag fått X antal gånger. Fick antagligen detta av en mix av för lite vätska, massor av piller och medicin, värme, och av utslagen. 

 

När jag kom tillbaka till bordet, var alla så lättnade över att se att jag hade fått tillbaka färg i ansiktet och att jag mådde bra. Personalen kom även fram och frågade hur jag mådde, vilket jag tyckte var jättegulligt. 

Vi beställde in mat, kom in allt möjligt. "förrätten" var inte så god enligt mig dock. var en kall youghurt med grönsaker i. Blev så tjockt i munnen, men kändes så dumt att lämna det, då de gärna vill att man äter upp allt man har på tallriken, haha. Men kunde iallfall inte äta det! Varmrätterna var dock jättegoda! Hela restaurangen var vegitarisk så allt vi gick in var självklart vegitariskt. Min favorit, som även är min värdmammas favorit, var friterad vitkol med mycket kryddor och sås. Så gott! Kändes som en köttkonsistens fast det bara var en grönsak. Hur mumma som helst! Sedan var det andra grönsaker och ris och nudlar. Jättesmarrigt! 

När vi kom hem var klockan så mycket att det bara var att ta barnen till säng och jag tog fler tabletter vilket gjorde mig trött igen. Så var bara att somna för mig med.

 

Trots att det inte var en "typical" amerikansk dag för mig, så hade jag en jättetrevlig dag, förutom allt klieri och svimattacker. Känner verkligen, att för mig, så hade jag inte kunnat hamnat i en bättre värdfamilj. Dessa är så omtänksamma, och snälla, och vill verkligen mitt bästa. Är så tacksam för att de tog emot mig med öppna armar och verkligen välkomnade mig som en familjemedlem i deras hem.

 

Slutade jobbet vid 1 idag när jag hade kört hem flickorna till deras farmor. Blev kvar där ett tag, då farmorn skulle äta lunch. Förstår inte riktigt poängen med att jag ska sitta där och bara glo. Antar att det är någon indisk kultur som jag inte förstår mig på.

 

När jag kom hem gick jag upp på mitt rum och hade tänkt sova ett tag, men var för varmt, så la mig på sängen och började fixa med bilder från när mamma och Mathias var här. Har tagit nästan 1000 bilder, så lär bli mycket bilder här i bloggen framöver, vilket jag bara tycker är kul =)

 

Jag har precis tagit en dusch, och ska strax gå ner och äta något och sedan upp och packa, för att om två timmar åka till NJ med min värdfamilj. Blir nog jättemysigt! 

 

Pratade med mamma idag föresten, och de har kommit fram till Sverige nu. Något lite tråkigt var dock att båda deras väskor var borta, men hon upptaderade mig senare att väskorna är på väg hem nu! Sådan otur de/ vi ska ha hela tiden... 

 

Jag har även råkat ut för världens allergi-shock. Ögonen kliar och näsan rinner stup i kvarten och har även fått som nässelutslag/myggbett över hela kroppen som kliar. Googlade lite snabbt och fick fram att man kan få det av allergi, så hoppas att det inte är något som kommer bli värre. När jag var i NY med mamma och bror fick jag även uppsöka en läkare, då jag hade problem med min hals. Fick pencilin för det, då min hals var helt uppsvullen och kunde knappt andas. Nu har jag börjat hosta och sedan dessa fula märken på hela benen. Och inte nog med det - jag ska även få världens största myggbett som kliar något otroligt. Familjen Granlund måste vara en av världens mest oturligaste familjer...

 

Dags att göra sig i ordning och packa. 

Kommer ha datorn med mig, då jag måste skriva min Silverbay läxa så jag får mina credits, så kommer förhoppningsvis slänga in minst ett inlägg. Tyckte även att min värdmamma sa att jag är ledig imorgon, så är ju skönt. Är ju trots allt 4th of July =)

 

Nu har bloggen stått stilla vääääldigt länge igen. Har dock en stor anledning att "skylla" på. Min fina mamma och bror har vart på besök i 12 dagar, så har ängnat ALL tid till de. Jag har visat de runt här i mitt lilla område, visat de stranden, vi har solat badat, vi åkte in till NYC i 4 dagar och såg och gjorde massor, vi har shoppat en hel del i mallet, vi har varit inne i boston, och de har sett hur en vardag i mitt liv ser ut, de har träffat min värdfamilj, vi har ätit ute och de har fått provat på mina mat och glasställen. De har fått en inblick i hur mitt liv ser ut alltså. 

 

Har vart både kul och mindre kul vissa dagar. Har vart blandade känslor - såklart. Lämnade de på tågstationen idag, och då kändes allt som när jag för 8 månader sedan lämnade de på arlanda. Tårarna rann något otroligt. Kändes sjukt att vinka av de, och att sedan åka hem och jobba. Var så skumt. Min värdmamma och barnen var dock så söta som stod och väntade på mig i dörren och alla gav mig kramar och tröstade mig. De hade även bakat bullar till mig så vi fikade när jag kom hem. Så otroligt gulliga. Min värdmamma bestämde även att vara hemma och jobba med mig idag istället för att åka och plugga, vilket var otroligt sött av henne. 

 

Idag jobbar jag väldigt länge. Min värdpappa jobbar väldigt mycket nu för tiden, och min värdmamma skulle ut idag, så jag jobbar tills någon kommer hem, runt 10-11... Båda barnen sover dock, vilket är skönt.

 

Mamma, jag och bror började kolla på lejonkungen igår så funderar på att sätta på vår gigantiska tv och kolla klart på den =)

 

Nu framöver kommer det komma massvis med inlägg från när mamma och bror var här, med MÅNGA bilder.

 

Imorgon åker jag dock till NJ med min värdfamilj tills på måndag för att träffa min värdmammas släkt. Ska bli jättekul! Det är även 4th of July på torsdag, så ska bli kul att se hur vi kommer fira det =)

 

Vill även tacka för presenterna jag fick hemma från sverige som mamma och bror tog med sig. Gåvorna jag fick till min födeledag har jag dock inte öppnat än, bara teckningen från Wilmer, som mamma sa att hon var tvungen att förklara. Den läskiga dinurarien var verkligen jättefin! Tack så mycket Wilmer =)

 

Nu ska jag fixa med tvätt och diska och sedan sätta på Lejonkungen och sedan gå upp och sova. Tack för att ni kom och hälsade på, min bästa mamma och bror. Ni är redan saknade av oss alla här. Barnen pratar redan om att de vill att ni ska komma tillbaka =) We love you ♥