Hej!

 

Idag vaknade jag av att hemtelefonen ringde var tioende minut från och med klockan halv 9, till 11. Det tycker jag INTE är okej! Speciellt inte när det är telefonförsäljare, som ringer och väcker en stackars flicka som behöver all somn hon kan få. Sen, liksom, de flesta vuxna har jobb. VEM tror de är hemma klockan 11 på dagen? Och vill svara på frågor om Provida? Nejtack. Nejtacknejtacknejtack. Adjö. Hej.

 

Gick upp vid 11, då jag blivit väckt X antal gånger. Kollade på någon väldigt dålig film. Började sedan kasta ut alla mina kläder på golvet, precis som jag gjorde hemma hos mamma förra veckan. La kläder jag vill ha kvar i Sverige i en hög, kläder som ska med till USA i en hög och kläder jag vill ge bort i en hög. Klart! Känns bra! Rent och fint, och städat och liknande är det även i pappas garderober nu. Gud vad skönt det känns!

 

Har försökt att ringa till American Airelines idag för att fråga hur mycket handbagage man får ha från New York till Chicago, men de svarade inte, och hemsidan förstod jag mig inte på. Men enligt min Vfamiljs nuvarande au pair, får man ha lika mycket handbagage som man fick från Sverige till New York, så hoppas verkligen att det är så!

 

Har även försökt att låsa upp min telefon, men det är ju så krångligt med allt. Ringde upp Tele2 kudservice två gånger, men med tanke på att min pappa står på mitt abonemang, så var han tvungen att fixa det, och var han hemma? Nej. Nu är det förhoppningsvis klart, och jag kommer få en kod som låser upp telefonen senast på måndag, vilket är lite surt, med tanke på att jag åker på måndag... Men får skylla mig själv när jag gör saker sent.

 

Mamma kom även över till pappa ikväll. Var kul att träffa henne, trots att det blev tjafs mellan mig, pappa och mamma. Känns surt att vi ska bråka nu när det är så pass kort tid kvar jag har här i Sverige att tillbringa med dem. Jag älskar de så, och jag hatar mig själv för att jag inte kan visa det på ett bättre sätt och oftare. Min hjärna bokstavligen sprängs för att jag har så mycket att tänka på. Hundra frågor snurrar runt i hjärnan; "är det här verkligen rätt för mig?" "Ska jag verkligen åka?" "Klart jag ska åka!" "Nej, jag vill inte åka". Jag är så otroligt rädd. Sjukt nervös över vad komma skall. Jag vill visa min tacksamhet till mina föräldrar för allt stöd och all hjälp jag har fått genom åren och inte minst sagt det här. Men jag har svårt att få fram några ord. Det känns liksom alltid naturligt att ha de vid sin sida. Jag tänker inte på att respektera dem som jag verkligen borde. Men nu, när jag verkligen känner att det närmar sig. Jag flyttar verkligen snart, så har jag kommit på hur mycket de verkligen betyder för mig och hur mycket jag kommer sakna dem. Jag kommer inte att kunna ringa min mamma varje dag och bara prata. Jag kommer inte kunna krama om mina föräldrar varje dag. Som min mamma sa till mig förra veckan; "Jag kommer sakna att bara veta att du finns i huset. Fast än att vi inte pratar, så vet jag att du är här. Det kommer jag sakna." Bara att veta att mamma finns där, har känns tryggt. Men det kommer inte vara på samma sätt nu. Jag vet att mina föräldrar alltid finns för mig, och skulle det här verkligen vara helt fel för mig så kan jag alltid åka hem.Jag har vekrligen turen att ha så bra föräldrar som jag har. Som ställer upp på allt. Vi kan allihoppa vara dåliga på att säga tack och uppskatta varandra, men jag tror att genom att jag gör den här resan, så kommer vi, framför allt jag, att uppskatta er så otroligt mycket mer, mer än jag redan gör. Jag älskar er.