Long time no see

Det är på tok för länge sedan jag skrev något här. Upptaderade om mitt liv. 
 
Just nu bor jag hemma hos min mamma. Vi håller på att renovera vårt badrum i vår nyköpta lägenhet och har därmed ingenstans att duscha eller gå på toaletten. 
 
Idag är jag ledig från skolan och har städat lite och lyssnat på rättegångspodden. Hemskt. Intressant.
 
Jag sitter just nu vid mitt skrivbord i mitt rum och knappar på min dator. I en av lådorna i skrivbordet ligger det en hög med papper jag börjar bläddra i. "Händelser ur mitt liv". En uppsats. 2012-04-10. 
 
Det tar inte många sekunder innan minna ögon blir vattniga och jag känner att det rinner en tår längst min kind. Alla minnan väcks till liv. Tuffa perioder. Och jag tänker, varför lyssnade ingen?
 
"Jag har valt att skriva om några händelser ur mitt liv och hur jag ser på saken. Ämnet är mobbning". Jag som 18-åring öppnar upp mig och skriver en uppsats om några av de händelser som har hänt i mitt liv. Från första gången jag kände mig, enligt mina nedskrivna ord, "nedtryckt, dålig och misslyckad" när jag gick i andra klass. 8 år. När jag sedan blev utfryst och ensam under hela fjärde klass. 10 år. När jag tillsist började gymnasiet och återigen fick vara ensam. Fick höra ord. Kommentarer. Blickar. Fysisk mobbning. Från första till sista året på gymnasiet. 16 till 18 år. 
 
Varför just denna uppsats tar så hårt på mig i dagsläget, tror jag har att göra med att jag öppnade upp mig för min lärare. Till min psykologilärare som läste och bedömde denna uppsats. Jag skrev ord för ord vad jag har blivit utsatt för. I hopp om att någon skulle höra mig, antar jag. G-. Det var betyget jag fick. Inga kommentarer. Inga frågor. "Hur mår du idag?". "Vill du prata om det?". Ingenting. 
 
Jag tror jag tänker på alla barn som går i skolan idag, som känner liknande som jag gjorde. Är rädda för att bli utfrysta. Få höra saker i korridoren. Inte ha någon att leka med. Inte har någon att äta med på lunchen. Ingen att åka buss med. Ingen att prata med. 
 
Jag tänker att det finns barn som roppar på hjälp, men inte får någon.
 
Jag tänker på att det finns lärare som blundar för sanningen. Som blundar för det som är jobbigt. Som inte tar det på allvar. 
 
Jag tänker att när jag själv är färdogutbildad lärare, vill jag inte att mina elever inte ska våga öppna upp sig och berätta om de känner sig ledsna, utanför eller mår dåligt. Jag vill inte att andras erfarenheter av dåligt stöd ska smitta av sig på de yngre eleverna. Jag vill inte att elever ska få olika hjälp beroende på vem de pratar med. 
 
Det ska inte finnas 8-åringar som känner sig misslyckade. Det ska inte finnas 10-åringar som tvingas vara  ensamma i skolan. Det ska inte finnas gymnasieelever som blir utfrysta och som ropar på hjälp men inte får någon. 
 
Jag kommer inte acceptera att andra ska behöva genomlida samma sak som mig.
 
Ge mig tre och ett halvt år. 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Johanna Granlund

Ett livs äventyr

RSS 2.0