Vaknade upp till ett meddelande där min mamma bad mig kolla om jag kunde hitta ett visst foto från Öland för måånga år sedan. Visade sig att det inte var jag som hade det, men jag fastnade vid andra mappar. Dansvideos på mig, Emma och hennes värdbarn, taxiresor i Kanada och alla möjliga slags konserter. Men det var en video som fångade mig lite extra. En video jag själv helt hade glömt att jag spelat in. Det var en video på 19 åriga jag, sittandes i mitt rum i Chicago som grät och var förstörd. Jag var inne på min tredje vecka och jag mådde SKIT. I Kalle och chokladfabriken finns det en funktion där de kan teleportera sig in i skärmen, i syfte att kunna hämta choklad direkt från reklamen. Hade en sådan funktion funnits på riktigt hade jag hoppat rakt in och kramat om mig själv. 

 

Där och då var jag ledsen över alla svårigheter med att kontrollera alla prövningar med att ta hand om en trotsig 4åring som tyckte att allt jag gjorde var fel. En värdmamma som skällde på det jag gjorde och att jag inte alls kände mig hemma eller välkommen. Trots hur ont det gjorde att se denna video, är jag glad att jag spelade in den. För jag minns inte att det var så jag kände. Självklart kan jag komma ihåg att allt inte var guld och gröna skogar, men jag minns inte att det var så utmanande. Så utmanande att jag pratade om att åka hem för att jag inte orkade må sådär dåligt. Man minns gärna det som är positivt. Så fungerar iallafall jag. 

 

Det blev bra tillslut. Och jag är glad över att jag fick en påminnelse att allt inte var så bra som jag vill försköna det. Precis som det är i vanliga livet.