Vid matbortet idag när familjen åt middag, kom vi in på samtalsämnen som anorexia och sedan in min blogg. Mamma började prata om att hon bläddrat ner i min blogg och läst vad jag skrev för några år sedan. 

 

Alla som känner mig, vet att jag under alla mina år har varit sjukt smal, vare sig jag vill det eller inte. Jag har gått till läkare och dietister, för att de trott att jag har jaft anorexia, vilket jag inte hade. Förr var jag så pass underviktig att jag hade nummer 14 på BMI skalan, och jag ska ligga på 20 för att vara det lägsta på normalviktig. Det är nästan pinsamt att kolla på gamla bilder på mig, för jag ser verkligen sjuk ut. Jag minns hur jag aldrig egentligen ville bära linne, då mina armar var så sjukt smala. Hela jag var liten, så nu i efterhand förstår jag varför folk alltid trodde att jag var yngre än vad jag i själva verket faktiskt var.

 

Idag mår jag dock mycket bättre. Jag äter bättre och ser friskare ut. Trots att jag inte led av någon ätstörning, så känner jag ändå att jag måste haft något problem. Det är ofta fortfarande att jag inte orkar äta, fast jag är hungrig. Fast förr var det verkligen så att jag inte åt, trots att min mage skrek efter hjälp. Det var inte för att jag vägrade äta, utan det var bara av ren lathet. Mina ynka 14 BMI poäng har även höjts och idag ligger jag på 19 poäng, vilket fortfarande är underviktigt, men inte alls som förut.