Johanna Granlund -

.

Publicerat 2013-02-17 03:39:00 i Mitt liv i USA

Idag har jag verkligen haft en skitdag. En riktigt jävla skitdag.

Vaknade tidigt i morse och skypade med mamma, vilket var det bästa med hela dagen. Idag fick jag bara en sådan otroligt hemlängtan. Det känns inte som att jag uppskattas här "hemma". Hur mycket jag än hjälper till och jobbar över, så får jag aldrig ett tack, eller "vad snällt att du gjorde det här". Det känns inte som att jag uppskattas lika mycket som de andra au pairerna har gjort. De andra som har jobbat här har verkligen blivit som en del i familjen, och har vart med på i princip allt som familjen har gjort. De har åkt på resor och liknande. Mig verkar de inte ens vilja ha något att göra med.

Idag vid middagen, eller efter middagen, när jag FRIVILLIGT började diska lite smått och stoppa ner alla saker i diskmaskinen, säger min värdmamma att de har bokat en resa till Florida i April. Vad kul tänkte jag, när hon säger att det är deras familj som gjorrt det. Inte jag. Jag var inte medräknad.

Det är inte bara det att jag inte får följa med på resa. Det är inte vad det handlar om, att man ska resa så mycket som möjligt. Men prgrammet handlar om att man ska bli som en familjemedlem. Man bor här. Det här är min familj för ett år och förhoppningsvis en kontakt som kommer finnas livet ut. I dagsläget känner jag bara inte mig som en familjemedlem. Jag känner mig inte längre hemma här. Och det som gör ondast är att jag vill trivas. Jag älskar den här familjen. Det känns som att jag lägger ner så mycket kärlek i den här familjen och till barnen, men inte får något tillbaka. Det är det som är jobbigt. Jag vill inte åka hem. Jag vill vara här. Jag skrev förut att jag börjar få ångest för att åka hem, trots att det är så lång tid kvar, men nu börjar jag tveka på det. Kommer jag ens klara av ett år? Det är så otroligt mycket i mitt lilla huvud som vill ut just nu. Jag vill bara skrika. Och det kanske är helt fel att skriva vad jag känner här, men kände att jag inte kan få ut det på ångot annat sätt.

Jag har nog bara insett att det inte är så lätt att vara utan sin familj ändå. Jag saknar de. Saknar de så otroligt.

Jag har dock verkligen världens finaste vänner här borta. Jag är så otroligt tacksam över att få ha träffat de här tjejerna. Fick nyss ett sms av Michelle, som är borta över helgen med sin familj. Bara att se hennes namn på telefonen fick mig att få ett litet leende på läpparna. Hon är så klok, och ger mig så mycket bra och positiva ord. Det borde finnas mer personer som Michelle. Just nu. I det här huset. Som skulle kunna muntra upp mig.

Edit: Ja, jag försöker visa mig stark när jag pratar med min familj där hemma. Jag vill inte visa mig ledsen. Jag är dock inte ledsen här. Inte ofta. Jag gråter sällan, vilket jag inte gjorde i Sverige, där jag gräta några gånger om dagen. Det kanske är det som är felet. Jag kanske borde gråta oftare. Är det bra att gråta? Jag blir bara tokig nu, och vet inte ens riktigt vad jag skriver. Hjärnan är helt varmt och omrörd av tankar just nu. Känns som att jag borde sova. Kanske kolla några yttligare program på tv3play och få ännu mer sverige-längtan. Att man inte får äta godis eller choklad gör inte heller saken lättare...

Direktlänk, 4 Kommentarer

Kommentarer

emma

men neeej alskade van! blir ledsen nu nar jag laste detta :( om vi fick hemlangtan skulle vi aka och kopa frysen yoghurt kommer du ihag att vi sa det ? det ar precis det vi ska gora nar jag kommer hem okej ? skriv till mig om du ar ledsen! och vi ska aka till ett stalle och stalla oss och bara skrika av oss okej ? du kommer absolut klara ett ar kanner du att du vill sova borta nagra dagar vi bokar en resa till boston nu nar jag kommer hem och halsar pa grabbarna. vi aker in du jag och michelle over en helg i chicago och lever livet okej ? hall aldrig nagot inne hor av dig till mig nar det ar nagot vad som helst ! du ar sa grym! big love to you my lovely friend <3

2013-02-17 @ 06:46:32
URL: http://nattstad.se/memela

Marita

Åhh Johanna!! Vill bara komma och krama om dig! Lider när jag läser att du har så jobbigt just nu. Jag tror att det är viktigt att du försöker prata med din värdfamilj om hur du känner. Jag tror att ni på något sätt har missförstått varandra vilket är lätt hänt när man kommer från olika länder och har olika sätt att umgås i familjer. Man måste ju bjuda och till från båda håll. Jag är säker på att dom är nöjda med dig och ditt arbete i familjen med barnen även om dom inte säger det hela tiden. Dom är säkert måna om dig och vill att du ska trivas hos dom. Om något var fel borde dom ju säga det eller hur. Ytterligare en anledning till att ni måste prata mer med varandra. När jag var aupair (för hundra år sen visserligen) åkte också familjen på en egen resa men till Hawaii. Kändes inte heller kul vet jag att jag tyckte då men då kunde jag åka och hälsa på våra släktingar i Kalifornien vilket också var jättekul. Kanske du kan göra något liknande. Passa på att resa någonstans på egen hand eller med nån kompis. Du kanske kan hälsa på Diane och hennes familj :) Jag tror att allt kommer att lösa sig om du försöker komma familjen lite närmare. Massor av kramar från Marita

2013-02-17 @ 09:32:54

Mamma

Älskade fina Jo, hör av dig när du vaknat så kan vi prata lite. Puss ❤

2013-02-17 @ 09:54:51

Mamma

Hör av dig när du vaknat!! Puss ❤❤❤

2013-02-17 @ 15:08:01

Trackback

.

Kommentera inlägget här:

Johanna Granlund

Ett livs äventyr