270513 - Memorial day

Förra måndagen så var det memorial day, då man hedrar alla soldater här i usa som har kämpat för landet. Man brukar ofta fira det genom grillning och festande, vilket det faktiskt var perfekt väder för, då det var galet varmt och fint väder!

Jag jobbade iallafall under måndagen, trots att båda föräldrarna var lediga. Jag tog barnen till lekparken och efter det hem och åt lunch. Sedan tog jag de till glasskiosken för att äta glass och fira dagen till ära, haha. Vi köpte glass, gick över till hamnen och satt i solen och åt våran glass. Jättemysigt! 

Vid 1.30 var det dags att åka hem, då de var tvungen att ta sin nap vid 2, så skulle ju bli perfekt att åka hem då. Men såklart ska något krångel hända, så att det blev en allt för sen nap. Med tanke på att de flesta människor var lediga, var det hyffsat mycket folk i vår lilla hamnstad, så det var trafik på smågatorna. Tänkte att, om jag åker upp lite snyggt på trotoaren så kan jag lätt komma härifrån, vilket jag inte skulle ha gjort. Poff säger det, bilen går sakta och segt och jag ser att det blinkar rött i bilen. Stannar på sidan, går ut och ser att jag fått punka på högra framdäcket. Great... 
 
Ringer till min värdpappa, som tur i oturen inte var allt för långt bort, "bara" 40 minuter. K blir även kissnödig, så sätter henne i närmaste rabatt, haha. Var även kokhett och barnen blev trötta, sega och började gråta, vilket jag förstår då det var dags för deras nap. 

Massvis med människor stannar och frågar om jag behöver hjälp, vilket är så gulligt i detta land. Folk bryr sig. Något sådant skulle med minsta möjlighet hända i Sverige. 

Äntligen så kommer iallafall min värdpappa, parkerar hans bil och ber oss hoppa in i hans bil så att han kan ta oss hem så att barnen kan lägga sig och han kan komma tillbaka och kolla på bilen. Men istället kommer min värdmamma dit och hämtar upp oss och tar oss hem.
 
La barnen till sängs, och sätter mig ner med världens samvete. Kände mig så elak, som har ställt till med så mycket. Både min värdmamma och pappas sa såklart att det var en olyckshändelse, och det kan hända alla. Bara så typiskt att det skulle hända, och nu är det bara att jag är ännu mer försiktig.

Med tanke på min punka, kunde jag även inte ta mig någonstans, så blev hemma hela kvällen, men världens klump i magen. Tur att jag har en sådan bra värdfamilj, som inte blev arga, utan bara ville mitt bästa. Är så glad att jag har hamnat här!
 



















Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Johanna Granlund

Ett livs äventyr

RSS 2.0