Klockan 6.30 ringde mitt alarm. Det var alltså precis som att jag skulle upp och jobba... Jag var alldeles för slö för att ta en dusch, som egentligen var min tanke. Jag lockade håret lite, som visserligen försvann efter ensast några minuter, men det var värt ett försök! Sminkade mig och åkte och hämtade upp Michelle. Jag hade ju vart så klantig att jag satt på mig min skinjacka, då Carey hade sagt till mig att det skulle bli sol. Michelle hade dock hört annat, och hade både sin vinterjacka och mössa på sig. Jag bestämde mig för att åka hem och byta ytterkläder. Men detta fick gå i rallyfart. Det tar 10 minuter att ta sig till tågstationen, och vi hade 15 minuter på oss att ta oss från Michelle till mig och från mig till tågstationen på 15 minuter! Har aldrig vart så stressad i hela mitt liv och har nog framför allt aldrig brytit mot hastighetslagarna sådär. Ska nog inte skriva hur snabbt jag körde, men det var liite över hastighetsgränsen.

 

Med 3 minuters marginal hann vi dock till stationen, där Emma, Elena och Kristina redan väntade. Pricsilla var på redan på tåget, åd hon går på vid stationen i Joliet.

 

När vi var framme i Chicago gick vi till ån, där de skulle färga vattnet grönt. Var häftigt att se det! Var även någon cool snubbe som flög på vattnet med några häftiga skor. 

 

Dock var det så kallt, så vi började gå mot paraden som skulle hålla hus vid millenum park 1.5 timme tidigt. Stod där på första parkett och frös asset av oss. Tur att Michelle varnade mig med skinjackan jag skulle ha burit. Hade nog bokstavligen inte klarat av dagen i endast den jackan. 

 

Paraden var dock inget märkvärdigt. Ganska tråkig med andra ord. Den var precis som de andra paraderna jag sett. Det åker en polisbil i början som startar paraden. Efter det kom det en typisk irlänsk orkester med sina säckpipor, vilket dock var lite kul att se! Sedan var det bara tråkiga vagnar som kom. Människorna var dock så glada och söta som vinkade till alla och ropar "happy st. patricks day", osv. Paraden skulle hålla på i två timmar, men vi orkade bara stå där i en timme. 

 

När vi skulle gå var det så smockfullt, att vi knappt kunde komma ifrån gatan. Var människor precis överallt! Jag brukar inte ha några problem med sånna folkmassor, då jag själv är så liten, så brukar kunna smita ifrån. Men nu, när inte ens lilla jag kunde göra det, förstår ni nog hur smockat det var. Jag kvävdes nästan av alla feta, fulla, grönklädda människor.

 

När vi äntligen pressat oss ut från den trånga gatan, gick vi och satte oss på ett jättemysigt cafe, där jag köpte en kaka och varmchocklad. 

 

När vi värmt oss lite och klämt i oss godsakerna, gick vi mot tågstationen som skulle ta oss hem! 

 

En mysig dag med mina fina vänner i Chicago, trots det otroligt kalla vädret! För det måste jag även tillägga. Förra året när det var st. patricks, var det tydligen så varmt att de fick solbränna! Varför? Varför skulle det vara sånt här ruskväder just detta år? Min vanliga tur såklart... =)