Söndagsångest, över garage

När vi vaknade upp på söndagen var både jag och Emma helt sega. Vi låg och drog oss i sängen ett bra tag, innan vi bestämde oss för att dra till Mc Donalds och handla lite käk. Vi testade även på en milkshake som det var limeted edition på. Hur god som helst, tyckte jag. Emma som inte gillar mint så mycket, tyckte inte den var något höjdate. Men jag slurpade i mig den på ett klick. 
 
Det var när vi käkat klart som jag kom och tänka på gårdagen, och vad som hade hänt med garaget. Fick världens panik, och var verkligen sjukt rädd för att åka hem och mötas av mina föräldrar. Fick upp tusen olika tankar i huvudet på hur de skulle reagera. Skulle de skrika, skulle de vara som vanligt, skulle de vilja sätta sig ner och prata i lugn och ro, hade de glömt bort vad som hänt etc etc etc... 
 
När Emma tillslut skulle åka på middag till hennes värdföräldrars föräldrar, var jag tvungen att åka hem. Innan jag åkte hem åkte jag dock och tankade bilen och tvättade bilen. Har aldrig tvättat en bild förut, så viste inte riktigt hur jag skulle göra. Jag var även så nervös för allt som skulle ske när jag kom hem, så jag ringde Emil, och pratade lite med honom. Han hade även han vart ute och festat dagen innan, så han berättade lite om det. Han är helt crazy han. Partygrabben! 
 
Det gick helt ok att tvätta bilen, trots att jag inte fick tillbaka mina 5 dollar som skulle vart min växel. Tack för det, snåljops car wash. 
 
När jag kom hem pratade jag med Carey. Hon var lugnare än jag trodde, men hon var förtfarande arg och besviken. Jag började gråta, vilket jag ändå tror var bra för både henne och mig, då jag fick visa mina känslor och Carey verkligen fick se att jag var seriös med allt jag sagt och att jag verkligen menade att jag var ledsen. Hon tog dock fortfarande emot min ursäkt, och tyckte att det jag gjort var respektlöst, vilket jag dock förstår. Men tycker att hon kunde ha reagerat annorlunda när jag verkligen vill hjälpa till och verkligen visar intresse för att göra vad jag kan. När jag även sa  att jag tankat upp bilen och tvättat den fick jag varken ett leende, ett tack eller ens något svar tillbaka. Jag erbjöd mig även att hjälpa till med maten, men det behövde hon inte, så gick upp på mitt rum och grät istället. La mig i sängen och försökte vila, men det gick sådär. Tänke bara på allt som skullle kunna hända. Var verkligen sjukt orolig för att jag skulle vara tvunge att åka hem....
 
Kvällen var ändå helt okej. Jag åt middag med familjen och jag gjorde all disk. Vi pratade sedan lite allmänt bara och sedan gick jag upp på mitt rum och sov. 
 

Bakismoff


Detta är Emma och är min söta vän


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Johanna Granlund

Ett livs äventyr

RSS 2.0