Amerikanska föräldrar

Hade egentligen tänkt att skriva om förra veckan och helgen, men vad bara tvungen att skriva av lite om vad jag går omkring och tänker på om dagarna. 
 
En sak som jag verkligen tänker på dagarna in och ut, är varför amerikanare ens skaffar barn. Jag umgås till 99% mer med barnen än vad deras föräldrar gör. Jag jobbar 7.30-5.30, om inte ännu senare ibland. När väl föräldrarna kommer hem från jobb, spenderar de ingen tid alls med barnen, då de står och lagar mat, och absolut inte kan bli störda då, eller låter barnen leka helt ensamma för att föräldrarna vill vara ensamma i vardagsrummet och kolla på tv, så tydligen är mycket viktigare än att spendera tid med sina barn.
 
Jag kan ge som exempel när jag var i NJ över jul. Kommer inte ihåg ifall jag skrev om det här eller inte, men ändå. Jag jobbade väldigt mycket, då min pappa var kvar i MA och jobbade till julafton och kom senare, och min värdmamma passade på att "smita undan" och fixa naglarna, håret, eller bara sitta på sitt rum. JAG FÖRSTÅR INTE! Blir arg bara jag skriver det här nu... Skaffa för tusan inte barn om ni vägrar att umgås med de! 
 
Jag ska även denna helg jobba. Jobbar visserligen kväll, men ändå. Jag har vart hemma många helger på eftermiddagarna, och när jag väl går ner och äter frukost eller lunch, så ser jag ALDRIG föräldrarna leka med barnen. Jag går ner och ser att mina två barn leker helt själva. Jag gör i ordning mat, och frågar vart föräldrarna är. "De är på sitt rum", brukar det vanligaste svaret vara. Seriöst? Vad gör ni på erat rum i flera timmar som är viktigare än att iallafall kunna vara i samma rum som era barn?!
 
Jag börjar seriöst bli orolig hur dessa barn kommer klara sig utan mig när jag åker hem i maj. Jag är allt för de. De sjunger varje dag "Johanna is the best au pair eeeeveeeer, Johanna is the best nanny eeeeeveeeer, Johanan is the beeeeest, we love her sooo muuuuch!". Hjärtat krossades nästan igår när städtanden var här på kvällen och tog hand om barnen. Jag jobbade till 5, och hon tog då över för att föräldrarna var någonstans. Min 3åring skrek verkligen efter mig och grät och fick sånt där skrik i halsen som gör så ont att höra. Att se deras ögon när jag kommer och hämtar barnen på skolan och när de alltid vinkar till mig, alltid står i fönstret och vinkar till mig tills jag/de inte kan se mig längre. 
 
Att föräldrar frivilligt missar detta. Att de missar ett barns uppväxt är något som jag inte förstår mig på alls. Vill man inte se sina barn utvecklas? Vill man inte vara en del i barnens liv? Hade jag haft barn, hade jag hellre velat att de skulle komma ihåg mig som en mamma, istället för en au pair, som "bara" varit delaktig i ens liv i ett år.
 
Jag kan inte ens föreställa mig den dagen då jag faktiskt ska hem. Förut hade jag ett alternativ - åka hem, eller stanna. Nu måste jag hem. Om 4 månader måste jag hem. Då måste jag lämna dessa fina barn. 
 
Idag, är det K's 5e födelsedag. När hennes mamma hade lagt henne till sängs, (klockan 7.30, när hon egentligen går och lägger sig 8, säkerligen för att föräldrarna vill ha mer tid för sig själva) så kom min värdmamma upp och sa att K ville att jag skulle komma ner. Hon kramade om mig och sa att hon ville att jag skulle sova med henne, som hon alltid gör när jag lägger henne både på kvällar och naps. Hon sa att hon aldrig skulle släppa mig och att hon aldrig ville att jag skulle åka. Hon har sagt förut att hon önskade att jag var hennes mamma och hon sa idag att hon ville gifta sig med mig... haha. Det hon sa, menar hon alltså att hon vill ersätta sin riktiga mamma mot mig. För mig känns det förståss otroligt bra att barnen älskar mig så pass mycket som det gör, men det är hemskt att barnen knappt känner sina egna föräldrar. 
 
Jag skulle kunna sitta och skriva en roman om egna perspektiv och händelser på det här, men har varken tid eller lust att göra det, både för min och de som läser min bloggs skull.
 
För föräldrarnas skull, och framförallt för barnens skull, hoppas jag att föräldrarna inser vad de missar genom att inte spendera tid med barnen. 
 
 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Johanna Granlund

Ett livs äventyr

RSS 2.0