Mina bästa vänner från USA är nu hemma i Sverige igen. Vi är återförenade, fast ändå inte. Det var idag tre veckor sedan jag satte mig på ett plan som skulle ta mig tillbaka till Sverige, det som vart mitt trygga land i 19 år. Osäker och rädd var jag när jag satte mig på detta plan. Jag hade inga förväntningar om hur detta skulle bli, jag visste bara att jag skulle göra mitt allra bästas i alla situationer. Vad jag aldrig trodde var att jag skulle hitta mig själv, vänner för livet, en underbar kille, vara med om så mycket, bo på två olika ställen, vara i rematch, se så mycket, men framför allt att jag skulle älska detta land så mycket. Landet på andra sidan atlanten. The land of Lincon.
Jag hade aningar och tankar om att jag skulle sakna USA, att när man är där, tar det för givet, och när man sedan kommer hem inser man hur bra det är. Så är det ju med allt! Men att jag skulle sakna det såhär mycket, trodde jag aldrig. Det är fruktansvärt. Fast, kanske saknar jag inte USA som land. Landet är rätt likt oss ändå, vi lever ändå alla på en och samma jord. Det är nog mest folket jag saknar, kulturen, språket.
Så ensam som jag känner mig idag, har jag inte kännt på länge. Jag känner mig idag som den osäkra, rädda och ensama tjejen, som för ett och ett halvt år sedan lämnade Sverige för att få svar och hitta sig själv. Idag känns det som att den tjejen har kommit tillbaka.
Sverige kanske inte är något för mig. Eller är det jag som inte är något för Sverige? Jag är så jäkla förvirrad på livet att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Signs, where are you when I need you?